I veckotidningarna som jag gärna läser, skrivs det ofta om folk som vågar göra förändringar. Som följer sin tokiga dröm och säger upp sig från sina toppchefsjobb och istället flyttar till någon avlägsen landsortskrok och börjar dreja ekologiska hundmatskålar. Eller öppnar ett fik där man bara serverar ägg, tar över ett B&B på en öde ö eller flyttar med familjen till Honduras och lever downshiftat med webbskola och oceaner av kvalitetstid.
Två faktorer är alltid gemensamma i dessa berättelser:
- Innan förändringen hade man ett välbetalt jobb och en bra karriär
- Man misslyckas aldrig.
Nej, det slutar liksom aldrig med att allt sket sig, ägg-gästerna uteblev, B&B-stället fick vägglöss och kursade och ungarna satte sig på hasorna i Honduras och skolkade från webbskolan. Och sen fick man lomma tillbaka till jobbet med svansen mellan benen. Aldrig.
Istället får man alltid veta att om man bara vågar, och inte drar sig för att jobba hårt en period under vilken man också får tugga i sig en sämre ekonomi, så ångrar man sig inte. Live your dream, och du blir lycklig.
Jag älskar såna här reportage. Jag sväljer alltihop utan knussel och känner varje gång att joo, det här borde jag också göra!
Nu är den lilla skillnaden i mitt fall att jag inte har någon lysande karriär bakom mig. Nej, en pinsamt lång och ofokuserad studieperiod sönderhackad av diverse restaurangjobb, följt av ett år som skolfotograf, ett marknadsassistentjobb på en förvirrad arbetsplats, ett års arbetslöshet med lite frilansskrivjobb inom inredning (!) samt tretton år på kärnkraftverket skapar ingen förmögenhet. Kläm in tre föräldraledigheter och lite deltid på det så får du en uppfattning om karriärresan också.
Men drömmen har legat där och grott, och det senaste året har den stört mig dagligen. Och när man innerst inne vill något, ser man tecken som bekräftar den önskan överallt. Förändringar på jobbet, insikter om hur jag ska hantera sömnkriget, den fantastiska känslan när massor av främlingar och vänner läser bloggen, lockelsen i att göra något djärvt och det faktum att det kunde funka nu när alla barn börjat skolan och livet har fått lite struktur.
Det uppstår också små hittepåtecken, som en låttext på radion. En känsla under löprundan. Ett samtal med en främling. Ett delat fånigt youtubeklipp om meningen med livet. Och den sista lilla droppen som gör att längtan övergår till ett beslut; Carolas banala pausprat på en konsert. För hon sa faktiskt att Låt idag bli dagen då du bestämmer dig för att göra det du brinner för, låt detta bli stunden som gör skillnad.
Så jag tänkte att okej då. Jag lyder Carola. Jag säger jag upp mig. Let´s go.
Nu kanske en och annan tycker att det här var väl inte världens grej, klart man ska byta jobb ibland. Men om man har ett jättebra jobb med lagom utmanande och kul arbetsuppgifter på redaktionen, lagom mycket ansvar, fantastiska kollegor, en toppenchef som uppmuntrar och stöttar, förmånen att själv planera sin arbetstid och dessutom en vettig lön? Vågar jag lämna detta för att satsa som egenföretagare? Ska jag byta trygghet och säker inkomst mot den läskiga utmaningen att söka uppdrag och försöka sälja in artiklar, för att få skriva på heltid och kanske i långa loppet bara skriva det jag själv vill?
Svar: Japp! Och det ska bli hur kul som helst!
För nu är det dags att göra något annat. Kanhända slutar det hela med att jag inte får sålt en enda rad och istället får ägna mig åt att städa hotell. Men så brukar det aldrig sluta när man lever sin dröm. Det har jag läst i veckotidningarna.
