Det har bara gått några minuter sen jag sist kollade, men jag kollar igen. Det kommer ändå inte att bli något annat gjort och jag kommer inte att kunna vara glad innan det pinglat i inkorgen. Jag kan lika gärna sitta här och uppdatera var tredje minut.
Till slut fattar jag att det inte kommer något mail den här kvällen. Det är sent, så sent att alla som inte är förälskelsesjuka eller sömnstörda sover. Du har antagligen gått och lagt dig, utan att maila något svar eller god natt. Jag lämnar datorn med en orimligt tung besvikelse och går och borstar tänderna. Allt känns meningslöst, helt hopplöst faktiskt.
Det händer att jag glömmer av dig. Korta små stunder, kanske uppslukad av en bra film, eller i några glada skratt med vänner. Men det är alldeles för kort, och alldeles för sällan. För det mesta är du i mina tankar hela tiden och jag undrar vad du hade tyckt, vad du hade sagt och om du hade skrattat åt samma sak ifall du varit här just nu. Allt bra som händer omkring mig känns otillräckligt om du inte är med. Och det är du ju nästan aldrig. I verkligheten. Därför deltar jag inte ordentligt där, jag är hellre i fantasin och låtsas.
Jag möter min egen blick i spegeln och konstaterar att besvikelse och självförakt gör ingen människa vacker. Sen släcker jag och går för att stänga av datorn.
Och där ligger den. Den fetstilta raden, ett oläst mail.
Nu händer det fantastiska saker. Plötsligt börjar solen lysa, fastän det är mitt i natten. Den grå tunga meningslösheten blåser bort och jag är klarvaken och levande.
Du skriver inget särskilt, bara några rader om att kvällens jobb var kul, en reflektion om något som hände, god natt min vackra vän och sov gott. Jag lägger band på min trängande lust att svara, stänger av och går och lägger mig. Det här är innan sociala mediers tid, innan facebook och chattar, och du kan inte se att jag läst mailet eller varit online. Du kan inte se att jag väntat och att jag är hårt drabbad av olämplig kärlek.
För det har jag noggrant dolt, jag vet ju att det är villkoret. Inte för att någon av oss är upptagen, utan för att du har bestämt att det inte passar att ha ett förhållande med mig. Rent praktiskt kan jag hålla med om att det passar hur dåligt som helst. Men i mitt hjärta passar det som inget annat. Jag vill inte alls vara din vän. Jag vill vara ditt allt.
Det är jobbigt att vara fantastisk, rolig och attraktiv, när man är osäker. Men jag spelar kompis, för jag tänker att vi två, vi är meant to be. Det kommer att ordna sig. Under tiden njuter och lider jag av att ha dig om inte i verkligheten, så i alla fall på hotmail.
Så när du ringer en dag och säger att nu har du träffat ditt livs kärlek och är störtförälskad, är jag inte beredd. Du är snäll och omtänksam och förstår att jag är känner mig besviken och lurad. Du lyssnar och tröstar, men du är solklar med budskapet – du har träffat kvinnan i ditt liv och det är inte jag.
Ett tag går jag med på att fortsätta vara vänner. Det är hjärtskärande, utmattande och inte så lite förnedrande. Sen orkar jag inte mer. Jag skapar gräl och konflikt och är jättejobbig så att du ska välja bort mig. Det funkar. Vi slutar höras, och det tar år innan vi är vänner igen.
Ett av livets största dilemma är det, när den som gör dig illa och den enda som kan göra dig glad igen är samma person. Som ett drogmissbruk; det som gör dig lycklig och det som skadar dig är samma sak.
Det finns mycket trassel jag resonerat mig igenom, tagit kommandot över och styrt upp i mitt liv. Men när det gäller kärlek har jag alltid varit totalidiot, det plockar fram mitt bästa och mitt sämsta jag, utan filter och utan skal. Ändå tänker jag att det är just kärlek vi behöver mer av. Det är oväder i världen, och dags att sortera ut vad som är viktigt, vad vi behöver. Mer kärlek åt folket. Kärlek är alltid mer plus än minus.
Och har du någon du älskar, eller som älskar dig – maila hen lite kärlek. Även om saker är komplicerade. Det ordnar sig faktiskt alltid till slut.
Bilden är från filmen A lot like love. Kul igenkänningsfilm för alla som har kompisälskat.
