Diskrepans. Ett ord jag aldrig använt, tänkte jag när jag stötte på det i veckan. I sammanhanget handlade det om skillnaden mellan den man är och den man vill vara. Upplever man en stor olikhet mellan dessa två, kan denna diskrepans skapa inre stress och disharmoni.
Inte så konstigt alltså, att man är en stirrig frustrerad dåre allt som oftast då. Jag vill vara massor av saker jag inte är. Bland annat vill jag vara säker på vad jag tycker och varför. Men ju äldre jag blir, desto mindre säker blir jag.
Minns du första gången du såg en tiggare i stan? Det gör jag. Han satt på Östra långgatan (helt fel ställe att sitta, där sitter ingen längre) och jag trodde det var ett konstigt skämt. Men samma dag såg jag en annan tiggare utanför Systemet. Jag var förfärad. Ungarna var med och frågade varför han satt där och varför jag gav honom pengar. Vid den här tidpunkten hade man möjligtvis sett en och annan tiggare utomlands, men aldrig hemma.
Nu ser vi dem hela tiden och det är inga konstigheter längre. Inte ett dugg konstigt är det, att folk sitter på iskalla varbergsgator i piskande regn med en muggig gammal filt över sig och en tavla med Jungfru Maria bredvid. (För övrigt något som verkligen inte gynnar business i vårt sekulariserade land. Men kanske är det så illa som en vän föreslog – ett sätt att visa att man inte är muslim?)
Och jag vet inte om det är rätt eller fel att ge pengar. Så jag frågar mina vänner ibland, och får spretiga svar.
Det är fel sätt att hjälpa, tycker de flesta. Problemet ska omhändertas på högre plan, tiggeri ska inte vara ett försörjningsmedel och det här är ju inte något som vi kan påverka, det får någon annan göra. Typ rumänska staten.
Sant. Men jag tänker, att om man har vägt alla sina alternativ i livet mot varandra, och kommit fram till att kalla trottoaren är den absolut bästa lösningen – vad har man då för alternativ? Finns det verkligen någon som VILL tigga? Jag kanske är blåögd, men jag tror att de flesta hellre vill jobba. Eller kanske födas rik eller vinna pengar eller kanske till och med stjäla ihop sin inkomst måste ju vara roligare än att tigga.
Och fel sätt att hjälpa är väl bättre än att inte hjälpa alls?
Sen har vi den eventuella bakgrunden att bakom den enskilda personen finns ett organiserat utnyttjande av människor, vilket jag absolut inte vill gynna. Hur sant detta är vet jag inte och jag borde lära mig mer för att ha en genomtänkt synpunkt men jag är för lat eller oengagerad eller nåt fel är det i alla fall, för jag tar mig inte tiden.
Diskrepans var det här. Vill jag vara en sån som skaffar den kunskap som behövs för att fatta vettiga beslut? Ja. Gör jag det? Nej. Jag har massor av tillfällen, då jag istället väljer att gå och träna eller facebooka eller rafsa lite i högarna där hemma.
Jag bestämmer mig för att vara en bra medmänniska trots att jag är lat, och börjar ge pengar. Varje gång. Det blir snabbt krångligt. Och en dag blir jag utskälld av kvinnan utanför Coop. Jag vet inte varför och jag förstår inte vad hon säger, men att hon är arg är så tydligt det kan bli. Hon skriker och fräser efter mig och jag blir lite förnärmad; här ska jag vara snäll och så är hon inte tacksam. Då känns det ju inte så härligt för mig. För det är ett dolt syfte upptäcker jag, när jag granskar mig själv lite närmare – jag vill känna mig lite härlig.
Fel? Rätt? Eller kanske oväsentligt? Jag vet inte. Huvudsaken är väl att ingen ska behöva vara hungrig? Det känns helt vanvettig, här i vårt överflöd.
Jag är alltså inte ett dugg säker på vad som är rätt i tiggerifrågan.
Diskrepansfrågan däremot är det bara att adressera. Vara den man egentligen är, eller vara den man vill vara?
To be continued.
