Låt mig få provocera med en scen från häromdagen:
Det är nästan 35 grader. Vi tar långa, djupa yogaandetag av den heta Toscanaluften där vi står i krigarposition i skuggan av olivträden, Sandra och jag. Sjuttonåringarna släntrar förbi på väg till poolen, som två säpoagenter är de med hörsnäckor som limmade vid örat dygnet runt. Sen kommer sönerna skuttande och hoppar runt oss, men vi skickar upp dem till det vackra huset vi hyr, där papporna inventerar middagsläget med en öl i handen. Fast kanske går vi ut och äter för femte gången den här veckan. Det bränner i låret och svetten rinner utmed magen men det är inte obehagligt i mina utmärkta funktionskläder. Jag flinar åt Sandra mitt emot och njuter av The ballad of Lucy Jordan som strömmar från Bosehögtalaren. Och jag tänker Vilken ofattbar lyx vi lever i.
– Är vi rika, frågade sonen en gång.
– Vi är stenrika, sa jag.
– Va, är vi?
– Vi har allt vi behöver. Vi har till och med en robot som klipper gräset åt oss. Då är man skitrik.
– Men vi har inget Playstation, invände han.
– Man behöver inget Playstation, sa jag.
En riktigt bra sak med att ha varit luspank i perioder, är att man förstår skillnaden. Har man upplevt att pengarna är slut långt innan månaden är det, då vet man. Om man inte har någon aning om hur man ska betala hyran och CSN-lånet, för man har inte fått något av alla jobb man sökt den här månaden, då vet man. Finns det bara havregryn i skåpet och shampot är slut så man lånar lite av grannen eller tvättar håret med diskmedel, då vet man.
Och det är jättebra. För nu kan jag verkligen NJUTA av att bilen startar varenda gång jag vrider om nyckeln. Jag älskar det nya plagget som sticker ut genom att inte vara från HM. Som att smörja in sig i ren lyx känns det, med den ljuvliga Biothermkrämen i ansiktet istället för kladdet från ICA. Aldrig mer ska jag dricka vin som inte är gott, nu när jag kan köpa nittiokronorsvin istället för sextiokronorsvin.
Jag har faktiskt aldrig hört någon annan kalla sig själv rik. Och då kan jag lova att rent ekonomiskt finns det många i min omgivning som har det betydligt bättre ställt än jag.
Men vad hjälper det, om man inte begriper hur rik man är.
Med risk för att skjuta ut mig socialt, förvånas jag över hur folk resonerar ibland. Om man reser utomlands tre gånger om året, har man verkligen inte råd att bjuda vännerna på kräftorna också och inte bara salladen? Eller nyårsbubblet? Måste man ta emot bensinpengar för en tur man ändå skulle köra? En prioritering, självklart. Men en märklig sådan tycker jag. Halva nöjet med att vara rik är ju att kunna slösa även på andra.
En gång intervjuade jag en utvisad 18-årig kille från Azerbajdzjan, som gått under jorden för att slippa riskera döden. På den tiden rökte jag, men när han räckte fram sitt paket tackade jag nej och sa att jag behöver inte ta cigaretter som han har fått, han äger ju inget och kan inte köpa fler. (Nu måste vi tänka bort hälsoperspektivet och foka på poängen här.) Han tittade på mig som om jag var korkad.
– Men du har inga och jag har ett helt paket. Varför skulle du inte ta en av mig?
En rik kille, kan man säga. För rikedom är en känsla, inte en siffra. Jag älskar pengar och vill gärna ha mer. Men rik är jag redan, genom att jämföra nedåt och inte uppåt.
Har du också varit på semester? Har du nya pengar på kontot varje månad, mer än femton par skor, kylen full och biljetter till Håkan Hellström? Och kanske utöver detta en helt annan typ av rikedom som betyder mycket mer – vänner, familj, hälsa, trygghet och frihet?
Enjoy. Dela med dig. Det är ett hån mot större delen av världens befolkning att inte inse och uppskatta att vi, nästan alla som läser detta, är rika som troll.
Bilden får illustrera hur mycket semester det är, när man inte ens orkar ta bilder. Jag önskar att jag hade tänkt på att ta en pangbild, för det fanns många tillfällen. Men det gjorde jag inte.