En sak upptäckte jag ganska snart, när jag nyligen började mitt uppdrag som kommunikatör på kommunen. Det finns väldigt många missnöjda människor med gott om tid och dåligt med uppfostran.
Jag har alltid haft, och har fortfarande, en demokratisk och härlig bild av att makthavare – det är vi. Folket. Representanter för mina medmänniskor och mig. Inte ”dom”. Men redan tidigare insåg jag att den bilden inte delas av alla, framför allt inte av medborgarna som skriver oförskämda kommentarer på kommunens facebooksida och griniga insändare i lokaltidningen. Som inte känner sig ett dugg representerade. Som alltid tycker att så fort någonting är dåligt, så tillhör skulden just ”dom”. Dom andra. Politiker. Makthavare. Dom som bestämmer. Eller vem som helst, som har lite större framgång i livet än man själv.
Jag blir irriterad på gnället, för vi lever ju i världens bästa land när det gäller möjlighet att påverka. Är det verkligen så långt avstånd mellan oss och dom? Lyssnar dom inte på oss?
Tanken gör mig nyfiken, och jag bestämmer mig för att testa avståndet. Så jag messar kommundirektören och frågar om jag kan få en pratstund med honom som representant för dom. Inte för jobb, inte för intervju, utan för att jag som medborgare vill bilda mig en uppfattning om dom som bestämmer, och sen kanske skriva precis vad jag har lust med om det i min blogg.
Att kommundirektör Carl Bartler inte är en fegis anade jag redan innan. Han säger ja. Man kan förvirras av den grå kostymen men det är lätt att se jägaren och spår av tidigare karriär i försvaret och amerikanska armen bakom den. Vi ska ses på hans kontor och jag tänker att det blir ett konstigt snack om vi ska stirra på varandra på varsin sida om skrivbordet. Så jag tar med ett spel.
Carl har aldrig spelat Othello, men han fattar snabbt. Trots det blir det fort lite pinsamt för brickorna blir efterhand alltmer svarta när jag kör över honom med min spelerfarenhet och jag är på vippen att börja snällspela som med barnen.
Vi pratar om möjlighet att påverka, om makt och om ledarskap. Jag undrar hur han ser på sitt ansvar och organisationen han är chef över, och vad han känner om alla missnöjda.
– Jag kan ha fördragsamhet med människor som vill men inte kan, säger Carl. Men om man kan men inte vill – det högaktar jag inte riktigt.
Nu kan man tro att Carl är 114 år, men det är han inte. Han är bara fyra år äldre än jag och jag skrattar honom rakt i ansiktet över hans ordval. Sen ber jag om ursäkt, jag skrattar ju för att han är rolig. Och orubblig liksom, jag vill skicka ut olämpliga skjutjärnsfrågor bara för att se reaktionerna. Men det gör jag inte.
– Är du en rolig person, frågar jag istället och vänder en hel rad vita pluppar till svarta.
– Rolig, hm, säger Carl. Jag känner mig bekväm med mig egen personlighet.
Det tyckte jag var dagens roligaste svar.
Finns det inte tillfällen då man frestas att nyttja sin position, den så kallade makten, då det känns svårt att följa upp politiska beslut som man inte sympatiserar med, undrar jag.
– Men jag tror verkligen på demokratin, säger Carl och vänder tillbaka hela raden svarta pluppar till vita.
Det börjar se oroväckande ljust ut på plan.
– Kan jag inte ställa upp på spelreglerna ska jag inte vara kvar i den här funktionen. Jag vill ta ansvar, och jag vill göra skillnad. Jag vill verkligen bidra till att Varberg ska vara en fantastisk stad att leva och verka i. Men inte utanför ramarna för mitt uppdrag.
Inte ens om ändamålet helgar medlen? Om man får en unik chans att göra något bra, att göra skillnad även om det blir utanför ramarna?
– Jag bryter inte mot regler, säger Carl och flackar inte ett dugg med blicken. Det finns andra sätt att vara modig.
Sen skickar han in sina sista vita på planen, vänder bort mina svarta och vinner utan att jag hann fatta var det gick fel.
Det är fredag eftermiddag och vi säger hejdå. Jag är på gott humör, och berättar att fredag eftermiddag är min favoritstund på veckan.
– Min bästa stund på veckan är måndag morgon, säger Carl.
Och båda vet att det inte beror på att han har en torftig fritid. Kommundirektören älskar jobbet och han jobbar inte alls för dom. Han jobbar för oss.
