De där små tillfällena när man pratar med barnen och kommer på att det faktiskt finns viktiga saker att säga, och någon gång måste de sägas.
Ett sånt dyker upp härom veckan, när jag bygger pepparkakshus med sönerna. Glasyren är hård och lite jobbig att spritsa. Det blir smala ängsliga snökanter på huset och nonstopparna fastnar inte ordentligt.
– Snåla inte nu, bestämmer jag. Man måste slösa på glasyren. Man ska alltid slösa.
Sen kommer jag på hur sant det är och babblar vidare.
– Man ska slösa på kramar! Man ska slösa på allt roligt! Man ska slösa på snällhet och allt som är härligt. Det finns ingenting bra med att snåla.
Äldsta sonen tittar skeptiskt på mig. Han är lite den sorten som sparar det godaste till sist. Jag förstår inte hur vi kan vara släkt.
– Ska man slösa med pengar?
– Absolut, säger jag. Pengar har inget värde om man inte använder dem. (Här känner jag att vi inte ska gå in på aktiesparande och investeringar riktigt än.)
– Glöm nu aldrig att det är viktigt att slösa i livet! Jätteviktigt, fastslår jag. Fast vad är allra viktigast?
– Tvätta händerna, svarar min yngste.
– Hm, säger jag och skriver en mental post it-lapp om att jobba på min hygiennoja. Viktigt, men inte riktigt i samma liga. Vad är viktigast?
– Att du älskar oss?
– Superviktigt, säger jag. Men allra viktigast?
Nu har de tappat intresset och försöker få fast en skumtomte på gavelväggen, men den bara kasar ner hela tiden.
– Lyssna nu och glöm aldrig, säger jag. ALLT ÄR MÖJLIGT. Det är viktigast. Vad är viktigast?
– Allt är möjligt, ekar sönerna ointresserat.
Jag släpper bollen, men bara tillfälligt. För det här är vad jag vill skicka med mina barn, som jag önskar att jag själv fattat lite tidigare: Allt är möjligt. Det finns inga hinder för någonting, mer än möjligtvis dödliga sjukdomar. Resten sitter i våra egna begränsningar.
Man kan säga att det är lite rörigt i livet just nu. Jag orkar inte med julen egentligen. Det är jul så ofta, för min del hade det räckt utmärkt med jul vartannat år. Flera delar av julen kan jag tänka mig att skicka ut permanent, och först ut är julklappar. Kan vi inte bara komma överens om att julklappar har spelat ut sin roll? Sen åker julpyntet, alltihop utom granen och ljusen. Julmaten kan också kvitta, efter den här julen tänkte jag anamma min judiska sida och lägga ner skinkan för gott. Och julmusiken skalar vi ner till 99 procent och kvar är bara O helga natt och annan riktig julmusik.
Människorna omkring mig har jag däremot gärna kvar. Dom, granen, ljusen och Jussi Björling så är vi hemma.
Men nu är det ju tyvärr inte jag som styr världen, så det blir inget av med att hoppa över julen i år heller. Jag ska försöka hitta orken nånstans i röran och göra en bra jul för min familj. Och när det känns som om tillvaron blir en lite övermäktig, så är det bara att komma ihåg att allt är möjligt. Ibland krävs det kaos för att få ordning på saker, men det kommer att bli bra.
Så nu ska vi slösa; på kramar, på kärlek och på glasyr. På ögonblicken med barnen och på möjligheterna i livet. God jul.
