Min fråga: Bör man avstå från, eller i alla fall vänta med kärlek efter att man avslutat ett förhållande? För att inte vara osjälvständig, eller kanske hänsynslös?
Det som hände, efter att jag lämnat min sjutton år långa relation och såg fram emot att leva ensam, var att jag blev förälskad. Det var inte meningen. Det bara hände och jag ska inte säga att det inte gick att stoppa för det hade kanske gått. Men jag ville inte.
Varför ville jag inte det?
Det kanske var dumt och opraktiskt att bli förälskad så snart skilsmässopapperna var inskickade. Det kanske hade funnits en poäng med att konfronteras med ensamheten, det var ju min plan. För jag välkomnade möjligheten att få upptäcka vem jag var bortanför det vi:et som jag levt i länge. Att upptäcka hur mina egna val såg ut, mina prioriteringar och min ensamhet.
Skulle jag sakna sällskapet som jag så länge tagit för givet? Skulle jag kunna lösa alla problem, allt det där praktiska som vi hittills delat? Skulle jag gråta på kvällarna och kanske ångra mig? Skulle det vara hemskt att inte få ha ungarna omkring sig varje dag? Vilken mat skulle finns i min kyl? Vilka vänner skulle vara kvar och vilka skulle välja bort mig? Skulle jag klara av att fira jul utan barnen, eller skulle vi vara så bra vänner att vi firade jul tillsammans? Hur skulle jag kunna titta på Homeland ensam, utan att ha bevakning under våldsamma scener som jag inte orkar se? Skulle det kännas skönt att själv kunna montera hyllan, laga bjudmiddagen, aktivera den nya telefonen – sånt som jag i rena bekvämligheten överlåtit åt min man? Skulle jag sitta på söndagarna och känna mig ensammast i världen?
Vissa frågor fick svar. Efter ett år av funderingar bodde jag ensam under hösten och när jag plötsligt flyttades ur den vanliga vardagen blev livet som ett oskrivet blad. Jag välkomnade tystnaden och lät veckorna som gick forma beslutet tills jag var helt säker, och jag är glad över denna tid ensam.
Men sen slog det ner en blixt. Det var aldrig meningen. Han hade funnits runt omkring mig det senaste året, på jobbet nästan dagligen och nån enstaka gång på fritiden för vi blev snabbt vänner. Faktiskt nästan vid första mötet. Det fanns aldrig den där tröskeln av kallprat, eller begränsningen i tanken. Det var tillåtande och ärligt från första stund som vänner.
Ibland blev jag lite utmattad. Jag var långsam i hans närvaro, otillräcklig och trögfattad. Det kändes som om han hade en mycket större värld, och ett outtömligt förråd av energi.
Han verkade ändå trivas i mitt sällskap. Ibland pratade vi bara jobb. Ibland pratade vi om livet; dom stora tankarna och det lilla i vardagen. Vi fungerade bra ihop, fastän vi var som natt och dag. Han var rationell, målinriktad och hade fullt fokus på rätt saker. Jag var osäker och förvirrad, disträ av drömmar och funderingar. Han var bara en av flera vänner jag pratade med. Men mitt förtroende för honom var förvånansvärt stort. Han var vännen som aldrig dömde, som tog sig tid att förstå på riktigt, som ifrågasatte och utmanade.
Ändå såg jag den aldrig komma, den där blixten, förrän dörren till det gamla stängts. Då blev det solklart och tveklöst att den mannen, min kollega och vän, var så mycket mer.
Jag är så tacksam för jag att jag nu får uppleva något helt fantastiskt. Om det gör mig till en osjälvständig människa, så ok. Jag ser det mer som att jag har ofattbar tur, som flera gånger i livet älskar och blir älskad. Även när det inte blir för evigt. Jag har slutat tro på idén om att leva med en och samma person hela livet alltid är det bästa alternativet. Som att själva längden på relationen per automatik gör den lite mer värd, oavsett vilket kvalitet det är på dagarna som passerar. För mig är det inget misslyckande att äktenskapet tog slut; jag är glad för allt fint som har varit och glad över vad som kommer. Jag känner ingen skuld.
Bara en idiot skulle välja bort vad jag hittat. (Vad jag hittat förtjänar ett eget kapitel.) Väljer man bort kärlek får man skylla sig själv om man får ett tråkigt liv eller inte är en lycklig människa.
Mitt svar: Nej. Avstå inte för att alla inte fattar. Kommer det en stor gåva och ramlar ner i knät när du är fri att ta emot den – var varsam om det är barn inblandade, men ta den. Och var tacksam.
