En film jag såg tillsammans med min sextonåring, vägrar släppa greppet om mig; ”In time” med Justin Timberlake som den fattige hjälten. Storyn är följande:
Istället för pengar, är samhället uppbyggt med tid som valuta. På din 25-årsdag får du en tidräknare på din arm, som räknar ner ett år – ditt sista år att leva. Med detta som förutsättning kan du genom arbete och affärer tjäna in mer tid så att du kan leva längre. Du betalar din matkasse med tid och kan också ge bort tid till andra som har för lite.
Är du fattig, lever du alltså i en ständig kamp mot klockan, och livet går ut på att skjuta upp det oundvikliga. Känns det bekant? Så rike mannens dotter går alltså runt med typ 18 år på sin arm, den tickar på i sakta mak, all tid i världen alltså, och tar den slut får man mer av pappa. Men vad hjälper det när livet begränsas av livvakter som ska hindra sämre bemedlade att råna dig på dina timmar och minuter. Justin och hans ensamma mamma däremot kämpar på med ständigt bara ett dygn kvar på tidsräknaren. Och det finns ingenting med detta som för tankarna till den populära floskeln ”lev varje dag som om den vore din sista”. I panik alltså? I ångest och dilemma över hur man ska fördela sina minuter så båda får en rimlig chans att skaffa några till?
Fattiga och rika bor i separerade zoner, och det som främst avslöjar en fattig i fel zon är stressen, hur hen alltid rör sig snabbt. Det är de rikas lyx att ta det lugnt och slappna av. Här kommer ploten: Justin får nog av orättvisorna och kidnappar rike mannens dotter, som inte är modernare än att hon överger sin tidigare livsstil för nöjet att få göra gott ihop med snygge superhjälten. Tillsammans robinhoodar de i de rikare zonerna och slutet har jag glömt, så jag gissar att det inte bjöd på några större avvikelser från normerna.
Utöver de självklara jämförelserna med hur världens resurser är orättvist fördelade, väckte denna film andra tankar hos mig. Vad är det mening med tid, om den inte har någon kvalité? Ska det vara ett självändamål i sig att bli så gammal som möjligt, eller ska man sträva efter en ålderdom med kvalitet? Hur många dagar av arbete och stress är det värt att få vara ledig i lyx? Hur skulle jag använda min sista dag? Skulle jag kunna ha en bra dag, även om jag visste att den mycket väl kan vara min sista? Carpe diem liksom, mitt i tokstressen.
Fundera en stund. Så hörs vi igen om detta.
