På väg till jobbet en mörk novembermorgon kör jag på en cyklist. Som tur är har jag bromsat in vid övergångsstället som jag alltid gör, och han lyckas sätta handen mot motorhuven och slipper hamna under bilen. Våra blickar möts och han ser ut som om han hatar mig. Jag ser nog också ut som om jag hatar mig, där jag sitter bakom rutan, tillfälligt paralyserad. Sen är han borta innan jag finner mig och kliver ur bilen för att be om ursäkt.
Nu brukar jag vara allmänt livrädd för cyklister som dyker upp från ingenstans i kolmörkret. Men just den här killen har full belysning på cykeln, reflexväst och pannlampa (!). Ändå ser jag inte honom, för jag är så borta av sömnbrist och rester av sömntabletter som inte hunnit lämna kroppen.
Men nu blir jag klarvaken. I traktorfart kör jag vidare till jobbet. Sen går jag raka vägen in till min chef och säger att jag eventuellt kommer att vara lite hopplös på jobbet den närmsta perioden, för jag måste sluta med sömntabletter. Och jag gissar att det inte blir jättelätt, för har man tagit något i tio år som rekommenderas att användas högst två veckor, kanske det tar en stund att bli av med beroendet.
Min chef, som inte har samma tunnelseende som jag, skickar mig till företagshälsovården. Företagsläkaren sitter som läkare gör, bakåtlutad i stolen med underarmen vilande på magen och andra handen krafsande på hakan. Under rynkade ögonbryn betraktar han mig och mumlar så otydligt att man inte begriper så mycket, även om man hade begripit. Jag svarar snällt på frågorna och försöker låta bli att ljuga, vilket jag reflexmässigt gör när någon frågar hur många tabletter jag tar.
– Värktabletter för huvudvärk varje dag det senaste året? Hurmhurm. Insomningstabletter i fem år??
– Mm, säger jag och är glad att jag censurerat bort några år. Spelar roll liksom.
– Hurmhurm. Du ska gå ut och gå, bestämmer han. Varje dag, när det är som ljusast. Oavsett om det är kolmörkt när det är som ljusast. Dagsljus är livsviktigt.
Sen sjukskriver han mig på deltid, och skickar mig till psykiatri för vettigare medicinering och KBT för vettigare tankar. Och det konstiga är att fastän jag inte tyckt att något var fel så sent som samma morgon, uppstår nu en enorm lättnad när jag inser att saker och ting har varit jättefel jättelänge. Jag har bara vant mig vid felen, och glömt att de faktiskt är fel. Det fanns massor av saker jag måste ändra på i livet. Typ allt. Min chef är idel omtanke och hjälpsamhet, vi gör upp en plan över hur jag ska jobba framöver och jag bokar tid med psykiatern.
Psykiatern sitter bakåtlutad i fåtöljen med underarmen över magen och andra handen krafsande på hakan.
– Hurmhurm, säger han. I hela ditt liv sa du? Hurm. Aldrig trött på natten?
Sen bankar han så hårt på sitt stackars tangentbord att skrivbordet gungar och vi inleder en lång period av testande för att få grepp om problemet.
Ni som läste inlägget om DSPS vet resten, och just denna del av historien är ju måttligt intressant. Riktigt intressant blir det inte innan jag träffar Klok-Jenny. Jag nämnde henne i inlägget Vinner jag 10 miljoner så skiljer jag mig, och jag kan lova att jag nämner henne igen för hon har lärt mig så många bra saker som gjort livet så mycket bättre. Och jag vill gärna dela med mig.
Jag kan också lova, att jag inte på minsta sätt vill vifta bort ansvaret för oansvarig körning. Jag är mest tacksam att inget hann hända innan jag hann tänka om. Och kanske, om jag berättar, kan en och annan som också behöver det, få sig en tankeställare.
Fortsättning följer.
