– Jag brinner, sa hon. Jag kan inte andas ordentligt. Jag kan inte äta, jag kan inte sova, jag kan inte jobba och ingenting fungerar. Jag längtar ut. Jag brinner av längtan.
Vi känner inte varann så väl och jag känner inte hennes familj, vilket kanske var anledningen till att hon berättade detta för just mig. Hon hade precis träffat någon, en annan än den hon var gift med, och hon brann verkligen.
Jag visste inte vad jag skulle säga för att vara en bra vän och samtidigt en bra människa. Jag var strängare när jag var yngre. Full av principer och veta bäst. Men nu vet jag inte längre. Aldrig vara elak, så mycket vet jag. Men annars? Ska man leva bit-ihop-livet, fastän man inte måste?
Vi sjuttiotalister hamnade lite mitt emellan den sista pliktstyrda generationen och den första luststyrda. Vi vill gärna göra den rätta grejen. Men vi vill också vara eviga tonåringar och bara ha kul och inte alls bita ihop när det skaver.
Skav har blivit välanvänt begrepp och det är inte så konstigt för alla förstår precis vad som menas. Något behöver korrigeras när det skaver. Man kan fortsätta gå, men tar man inte hand om felet så växer det. Och inget skav går någonsin bort av sig själv om man inte hanterar orsaken.
Aldrig har det skavts så mycket som nu, kanske för att vi sällan haft så goda möjligheter att känna efter. Många omkring mig har precis fått näsan ovanför vattenytan i havet av att bilda familj, ordna med hemmet, skaffa en karriär och få hela maskineriet att gå runt. Ibland med en rejäl fyrtioårskris som grädde på moset. Så plötsligt finns det utrymme för att känna efter och jo, visst skaver det någonstans. Det var många lösningar som ”bara blev” och nu ifrågasätter vi allt – val av arbete och partner, hur vi lever, hälsan, vännerna.
En vän vill säga upp sig. Allt känns fel med jobbet och hon vill börja om men vågar inte. En annan har fått nog av familjelivets alla kompromisser och vill hellre leva ensam, utifrån sina egna värderingar. En vet att hon dricker för mycket. Inte så mycket att tillvaron inte fungerar, men så mycket att det skaver när hon tänker på att hon aldrig håller sig till vad hon bestämt när hon väl börjar dricka.
Det skaver hos mig också. Jag har en vardag som underhåller ett beroende som jag vill bli av med. Men det skulle kräva en kraftig förändring av många saker och jag ser ingen lösning just nu. Så jag traskar på och låter det skava, fastän jag vet att det är ohållbart i längden. Man kan ju inte bara slänga av sig skon och vandra barfota. Känns det som.
Jag frågade vännen som brinner för en annan man, om det var ömsesidigt.
– Nej, sa hon. Det blir aldrig vi. Och det vill jag inte heller, vi passar inte ihop och han är så självupptagen. Men när jag tänker på att jag aldrig ska se honom mer så är det olidligt. Jag vill bara vara nära honom, och andas i samma rum.
Det var ju vettigt resonerat att inte släppa in honom i tillvaron då. Men när jag såg hur hon brann så tänkte jag, att det skavet kommer hon aldrig att bli av med även om hon glömmer honom. För det verkar komma från något helt annat.
Vi är ofta lite fyrkantiga i våra lösningar. Ibland längtar vi så mycket efter förändring att vi stormar iväg och ändrar på allt, istället för att ta tag i det enskilda problemet. Man måste inte ta ut skilsmässa för att få åka på semester själv. Man måste inte säga upp sig för att skapa tid till det man brinner för (och då tänker jag inte på en man, utan andra passioner). Man får vara hemmafru, om man nu inte tycker det är så noga vem som drar in stålarna, eller jobba med bebis om man tvunget vill dra in dem själv. Man måste inte göra som man alltid har gjort hittills. Man får ta till andra lösningar än de traditionella, även om det är läskigt. Vi lever antagligen i världens mest accepterande kultur, när det gäller hur människor vill leva. Och för detta borde vi vara tacksamma.
Så är du modigare än jag och har hittat din lösning – kör! Men glöm inte, om din lösning innefattar andra än dig själv, att det är jobbigt att tvingas med i andras förändringar. Be kind. Always.
Bilden är lånad från sportamore.se
