I köket hemma i mitt föräldrahem hängde det ett litet tidningsurklipp på anslagstavlan. Texten var ett citat av Tomas Brolin, som nu var sängliggande på grund av någon operation, och det löd: Så sjuk blir jag aldrig, att jag skulle få för mig att läsa en bok. Det här tyckte min mamma, som är lärare, var så roligt att klippet fick hänga på anslagstavlan i flera år.
Stackars Tomas Brolin, tänker jag. Vad missar han inte! Hoppas att han har tänkt om på äldre dar, att han förstått vilken enorm skatt han väljer bort om han aldrig läser. Och precis detsamma tänker jag om människor som aldrig tränar.
Ungefär här tappar jag hälften av er som läser detta. Typ den hälft som borde läsa vidare.
Jag vet det, för jag har själv varit rökare. Det fanns inget som gjorde en så döv som människors tips om varför man borde sluta röka.
Jag vet det, för så reagerade jag när folk i all vänlighet sa att Du borde inte STRESSA så mycket, har du provat MINDFULNESS? Dom ville man ju bara nita.
Jag vet, för att jag ignorerar fortfarande min inre röst ibland när den berättar sanningen för mig, hur högljudd och enveten den än är.
Så är det något jag har den största förståelse för, så är det förnekelse. Vilken grym kraft. Man kan åka hur långt som helst på den. Rätt ner i diket åker man.
Nu är det ju inte min uppgift att frälsa alla lata och få dem att känna som jag. Man kan lata sig igenom hela livet och säkert vara lycklig ändå. Men en sak vet jag. Man är ännu lyckligare, om man använder sin kropp. Jag ska inte berätta varför. Det vet ni redan. Och ni skiter i endorfiner och hälsovinster och friskare ålderdom och stabilare psyke, för ni vill hellre sitta i soffan. Vissa vill dessutom använda kroppen som en soptunna, som man dagligen fyller med skräp. Och det får man.
Men jag, som varit den lataste av lata och kan varenda ursäkt man kan komma på, vill ändå berätta följande: Det är otroligt mycket jobbigare att inte träna, än att träna. Det är jättejobbigt att vara i dålig form, och det är ansträngande att alltid försöka undvika ansträngningar.
Under hela mitt liv har mamma matat mig med God Litteratur, eller försökt i alla fall. Det tog många år innan jag vågade säga att det är ingen idé. Jag vill inte läsa God Litteratur. Alla deckare och verklighetsbaserade eländeshistorier går också bort. Kvar är ett smalt litet urval av sköna romaner som får mig att må bra. Men jag läser. Och det är hjärnans träning och njutning.
På samma sätt behöver man inte träna på gym. Man behöver inte heller springa några milar, eller trängas på gruppträning om man inte vill. Men att göra inget, är att välja så sorgligt dumt.
Everybody is an athlete, sa Jonas Colting på en föreläsning härom året. Men har du huvudet djupt nerkört i sanden så har du inte upptäckt det än. Vi är gjorda för rörelse, och att strunta i detta är lika onaturligt som att sluta äta eller aldrig vistas i frisk luft och solljus. Det finns heller ingen bättre quick fix i världen än ett träningspass, det hjälper mot allt hur du än mår. Modellen nedan, som kommer från näringsfysiologen Kristina Anderssons blogg, är så helrätt.
Jag hör hur du suckar. Vem behöver ännu ett BORDE att proppa in i tillvaron. Ingen. Men alla behöver ett sätt att pausa från sina borden. För mig är träningen den avkopplingen, ventilen, boosten och återhämtningen. Den har ersatt ångesten, cigaretterna, godiset och tv:n. (Nej, jag bara skojade. Inte tv:n.) Träning är inte längre något jag väljer bort om jag inte hinner. På samma sätt som jag aldrig skulle tänka att det här med att duscha, det går bort de närmsta veckorna för nu är det fullt upp i kalendern. Eller äta, det har jag inte tid med nu. Det ska jag börja med på måndag.
Och visst, alla dör vi förr eller senare oavsett. Men för mig handlar det om hur jag mår under tiden jag lever, och hur väl rustad jag är att möta alla hinder på vägen. Så jag tränar. Och jag läser. Och jag är för alltid tacksam över att jag fick upp huvudet ur sanden i tid.
Läste du ända hit?
It´s a sign.
Bilden: Marika, Body Balance-instruktör på Atletica i Varberg, och jag efter kvällens pass. I den här salen har det hänt obeskrivligt viktiga saker för mig de senaste två åren och jag älskar att vara här. Jag ber Marika göra en position med mig och vi är superstabila och sköna och vårkvällen är så ljus att inga lampor behövs och allt är kanon.
