När vi flyttade från Pilåsvägen sommaren 2010 blev det lite bråttom på slutet. Eller så tog kanske orken slut. Jag hade i alla fall skrivbordet fullt av viktiga papper som absolut inte fick slarvas bort. Men plötsligt stod flyttgubbarna där, och jag skyfflade ner alltihop i en låda och märkte den VIKTIGT – måste packas upp först! Vid flytten från Safirgatan åtta år senare, hittade jag lådan ouppackad längst in i klädkammaren. Jag tog med den till Drottninggatan. Sen flyttade jag till Granitvägen. Med lådan.
Jag gillar principen att man tar hand om sin egen skit, och när jag dör ska ingen behöva sitta med mitt krafs och undra varför i himmelens namn jag sparat kvitton från Statoil 2003 eller tjugo år gamla julkort. Man bör alltså döstäda ibland, det vill säga städa som om man ska dö. Bara spara det som betyder något för mig, eller eventuellt någon efterlevande.
Det finns en framsida med pandemier: Tid. För det dröjer tills nu innan lådorna kommer fram (det var visst fem lådor med osorterade papper). Ganska snart inser jag varför jag skjutit på det, för att ta sig igenom innehållet är oväntat energikrävande. Minst hälften är rena sopor. En stor del får mig att minnas fina vänner och glada händelser, fester och resor. Jag slänger det mesta av detta ändå, för Marie Kondo har lärt mig att händelsen tappar inte i värde för att minnesprylen inte finns kvar. Kanske kommer jag att glömma. Det gör inget. Värdet finns kvar.
Helt yr är jag, när jag till sist kommer fram till det jobbigaste – högen som legat nertryckt i påse sedan sommaren 1999, då jag både hann gifta mig med Lasse och några veckor senare säga hejdå. Tidningsurklipp och foton har sparats på annat håll. Men jag jobbar mig igenom tack för inbjudan-kort (väldigt viktigt att spara), lyckönskningar och tack för bröllopsfesten. Och sen ett berg av brev, som jag skjutit ifrån mig i tjugoett år. Jag häller ut berget på matbordet, hämtar kaffe och läsglasögon och skrider till verket.
Enormt många hörde av sig när Lasse dog – gamla klasskompisar, föräldrarnas bekanta, släktingar jag inte har kontakt med, okända grannar, tidigare kollegor, hans vänner jag aldrig träffat, media och självklart vänner. Så galet mycket omtanke i en pappershög. Och inte en enda skrev ”rätt sak” som verkligen tröstade. Det beror sannolikt på att det inte finns någon rätt sak att säga till den som sörjer. Man måste helt enkelt riskera att säga fel om man vill visa omtanke. Heja alla som ändå vågar försöka. Ibland måste saker göras, bara för att det inte är ok att låta bli.
Men det är också en konst att ta emot omtanke. Många upplever att omgivningen slutar bry sig långt innan sorgen klingat av. Jag har ibland känt att när jag försöker vara vännen som INTE slutar höra av sig, eller bry sig, så är behovet ganska litet av kontakt. Som om den önskade omtanken är ett självändamål. Och det kanske det är. För mig är det mest omtänksamma att inte förvänta sig något tillbaka. Att bara ge.
I min hög finns mycket ge, men även förväntningar som jag minns gjorde mig utmattad. En del brev slänger jag, främmande människor som babblar om sin egen sorg eller informerar om att livet går vidare. Resten sparar jag i komprimerad form. En box av sorg, kärlek och omtanke som förtjänar att få vara kvar.
Men ut ur lådorna åker Nokiamanualen, fakturor, en miljon kvitton, hyresavier från förra seklet, dagislappar och grattis på trettioårsdagen. Ja, ni fattar. En belastning av skräp och oviktiga minnen som ingen annan än jag ska behöva ta ansvar för. En känslomässig ryggsäck jag inte varit medveten om innan jag nu slipper den. Det borde heta levastäda och inte döstäda.
Bilden: Ett minne som berörde, från sommaren 1999. Sorg och omtanke.
