Jag är i Prag på långweekend med maken. Jag älskar storstadsresor. Det är ett av de inslag jag uppskattar mest i mitt privilegierade välfärdsliv.
Det blir komprimerade dagar med upplevelser och nöjen staplade på hög. Vi traskar Prag runt och äter och äter lite till och dricker så vi är en aning på kanelen redan vid lunchtid på dagarna. Jag har jeansshorts och tunn t-shirt och varken fryser eller svettas en enda gång på hela helgen. Allt är perfekt liksom.
Prag är lika vackert som vi trodde och folk är trevliga och avslappnade, inte en enda människa stressar utom möjligtvis taxichauffören som verkar lida av svår dödslängtan. Vi kör lightversionen av kulturen, det blir snabbtittar på vackra byggnader och två minuter vid infoskylten så vi vet vad vi passerar.
I den maffiga tvåtornade kyrkan på stora torget tar vi oss tid att gå in, efter att till slut hittat entrén väl dold mellan två uteserveringar där turisterna glatt dricker stans dyraste öl. Kyrkan är magnifik, antagligen är den ett arkitektoniskt mästerverk. Vi skramlar ner några korunas i bössan och går utmed gångarna. På väggarna hänger enorma målningar och det är inte det glada budskapet som levereras. Det är mer död, skräck, sorg, ondska och lidande. I en träskulptur har man mumsat till våldet ordentligt, där Johannes Döparens huvud nyss avhugget ligger på ett fat medan blodet sprutar (här har man snidat räfflor i träet för riktigt effektiv spruteffekt) ut ur halsen på den kvarliggande kroppen.
Det här, och överdådet av utsmyckning i kyrkan, för tanken ungefär så långt från kristendomens budskap som man kan komma. Varför väljer man att lyfta fram just detta? Vad hände med kärlek, medmänsklighet, tillit och gemenskap?
Jag ryser och går ut.
Sen shoppar vi lite. I kassakön där jag ska betala ungarnas tröjor står det tre kvinnor. Kanske. Det kan vara vem som helst under de tre heltäckande skynkena, där endast två ögon kan anas i en smal liten springa. Men antagligen är det kvinnor. Varför skulle män gå med på att trassla runt i kolsvarta tält i 26-gradig värme. När man kan ha det skönt i bara skjortan liksom.
Min blick dras till en av gluggarna och möts av en flickas breathtaking vackra ögon. Och jag hoppas, hoppas att det finns något i hennes religion, något som jag av okunskap inte begriper, som gör att hon faktiskt själv väljer att dölja sig på detta obegripliga sätt. Kanhända tycker hon synd om mig som är så exponerad och utlämnad för omgivningens omdöme, med mina bara ben och mitt utsläppta hår. Kanhända är hon inte alls under tvång.
För hennes religion förespråkar väl också kärlek, medmänsklighet, tillit och gemenskap?
I Prag finns det en judisk stadsdel som tjeckiska judar varit mer eller mindre hänvisade till under århundradena. Vi väljer synagogan som kallas för Europas vackraste och kör en snabbtur på egen hand.
För att vara född jude har jag besökt pinsamt få synagogor, jag är uppväxt i kyrkan men istället för både-och, blev det snarare varken-eller av religion för mig. Jag har ingen erfarenhet av judiska traditioner och även denna religion har obegripliga inslag.
Min tanke: Jag upplever att människor som själva har en tro visar större förståelse och respekt för andras religion, än de som valt att inte tro på något alls. Sällan hörs så högljudda röster av protester och motstånd som bland dem som aldrig satt sin fot i kyrkan, som inte känner en enda jude eller som verkligen tror att islam uppmuntrar till våld. Arrogant är det, att ha så starka synpunkter om saker man inte känner till eller har någon erfarenhet av.
Jag är själv en riktig svennebanan och umgås mest med andra svennebananer. Jag kan inte så mycket om detta. Jag tycker att alla får tro vad de vill och att inget våld eller tvång någonsin ska utövas i religionens namn.
Men fastän jag är en religiös vilde, bor det på insidan en stolt jude. Och mitt judiska hjärta gråter när vi går utställningen och läser tusen och tusen namn på barnen, tonåringarna, kvinnorna, männen och gamlingarna som skickades i döden enbart för att de var just judar.
Vad hände med kärlek, medmänsklighet, tillit och gemenskap?
Och vad händer med kärlek, medmänsklighet, tillit och gemenskap? Nu?
Nu hoppas jag att ingen får den befängda uppfattningen att jag stödjer lagen att offentligt tvinga burkorna av kvinnor. Jag förespråkar noll tvång och fri klädsel, ifall det inte var tydligt.
