Ibland, när jag gjort något jag inte är stolt över – jag behöver förresten inte ens ha gjort det, det räcker med att jag har sagt eller tänkt det – drabbas jag av ett trängande behov av att berätta. Som om att dela eländet med någon, på något sätt gör det mer ok.
Att visa sitt fula jag, gör man inte för vem som helst. Det mest naturliga vore kanske att berätta för sin partner. Men det är ju lite att ha konsekvenserna på middagsbordet varenda dag.
Så jag ringer Sandra. Om varenda struntsak.
– Hej. Idag var jag en hemsk mamma.
– Hej. Idag var jag värdelös på jobbet.
– Hej. Idag vill jag rymma och börja om på Bahamas.
– Hej. Idag åt jag en liter glass och hela tuben med kolasås.
Inte vet jag om något blir bättre av att säga detta högt, och det tar verkligen inte bort skulden ifall det finns någon sådan, men det känns bättre. Och bäst av allt i hela världen är känslan av att kunna dela sitt sämre jag med en vän utan att det gör skillnad, kärleken är liksom orubblig. Man hasplar ur sig och vi skrattar eller analyserar lite och sen fortsätter vi som vanligt i varsin ände av landet, för Sandra sitter (tyvärr) inte vid mitt middagsbord varenda dag och hon känner inte alla i min vardag.
Och ibland är det inte bara strunt vi delar, utan riktiga och viktiga saker som man bara kan ventilera med den som vet allt om en.
Men sen pratade jag om hemligheter med någon, som hade teorin att varje människa bör ha en hemlighet som aldrig delas. Med någon. Någonsin. Något som är bara ditt att minnas och känna, inte för att det nödvändigtvis är något dåligt eller skuldbelagt, utan för att det är sunt att bevara något för sig själv. Inte heller för integriteten i allmänhet, utan bara för att ha något helt eget.
Det var en ny tanke för mig. Att hemligt kan vara något bra.
Det finns ett franskt uttryck som fastnade när jag läste om det någonstans, som handlade om att man har rätt att ha en hemlig trädgård. Eller möjligtvis bakgård var det kanske. Jag kan inte franska så jag minns inte orden, men andemeningen var att man behöver ett utrymme för sig själv, som inte nödvändigtvis måste granskas av andra. Och där får man stoppa allt det där man tänker som inte ser så vackert ut i dagsljus, allt det som gör oss till vanliga dödliga normaldefekta människor. (Just i detta sammanhang tror jag att fransmännen stoppar in lite mer än sina tankar i sin hemliga trädgård, men det är irrelevant här.)
I vår kultur är det så självklart att dela med sig av sitt inre, och jag gillar det. Jag gillar öppenhet. Jag gillar folk som bjuder på sig själva. Som inte väger varje ord, eller har en agenda med allt som sägs eller tycks. Som vågar göra bort sig eller klanta till det lite eller bara vara lite ogenomtänkta. Sådan vill jag själv våga vara.
Däremot har vi väl alla upplevt att det ofta delas lite väl frikostigt av alltför privat saker. Framför allt tycker jag att det delas horribelt mycket om barnen. Men det är en annan story.
– Är det inte jobbigt att skriva om så personliga saker i bloggen? sa någon. Känner du dig inte utlämnad?
Svar på det: Nej. Här har inte skrivits ett ord här som inneburit att jag bjudit för mycket på mig själv, så där så det känns lite fattigt och simpelt efteråt. Allt här är bearbetat och känslomässigt arkiverat. Annars skulle jag inte kunna skriva om det.
För mina hemligheter hör inte hemma i en blogg. De bor i min hemliga trädgård.
Bilden är från en fantastisk vandring på Fårö häromåret (japp, ryggsäcken var med också :)). Jag tycker grinden ser ut att leda till en helt ljuvlig hemlig trädgård.
