Jag börjar mitt nya jobb som projektledare med att komma för sent. Det gör inte så mycket, för Mathias, min uppdragsgivare, är också sen. Vi ska till Halmstad på ett möte och han kör som en biltjuv hela vägen dit. Jag är livrädd och skäller på honom när han grejar med telefonen för att meddela att vi är sena, och vi tjafsar som syskon redan efter fem minuters bekantskap.
Andra dagen kommer jag också några minuter sent.
– Det är inte trevligt att komma för sent, predikar Mathias. Det är att pissa på andras tid.
– Jag vet, säger jag. Jag är en usel människa. Jag är jämt sen.
– Jag med, säger Mathias.
– Jag vet, säger jag. Du är en usel människa.
Sen bestämmer vi att vi ska sluta pissa på andras tid och visa lite respekt.
Det är inte första gången jag bestämmer det här, och gissningsvis inte sista heller. Att komma i tid är mitt livs utmaning. Men det är obegripligt hur svårt det är att leva upp till ett eget beslut, fastän jag verkligen avskyr alla delar av att vara sen – att stressa, att vara respektlös, att känna mig dum.
Som många andra har jag en återkommande dröm som inte är särskilt kul. Här är scenen: Jag ska få möjlighet att träffa Lasse i tio minuter. Han har på något märkligt drömvis fått permission från döden, och vi ska ses på någon mötesplats en kort stund. Vad händer då, på detta unika tillfälle? Jo, jag är sen.
Ett annat minus inträffar också: jag hittar inte. Och inför vår träff är jag så sen att det, när jag springer och letar som en galning bland okända gator och hus, inte finns någon marginal för att gå vilse. Våra minuter försvinner iväg medan jag stressar runt, permissionen är slut innan jag hittar honom och det blir ingen tiominutersträff.
Den här drömmen har ofta lite olika form, men temat är detsamma – sen och vilse. Hur värdelöst som helst. Och lite samma känsla har jag varje gång jag är sen.
Själva definitionen av dårskap är att göra samma sak om och om igen och ändå förvänta sig ett annorlunda resultat. Och dårskap är absolut den korrekta termen för mitt beteende, när det gäller att komma i tid. För haken är ofta densamma – det finns inga marginaler. Alltså noll utrymme för att spilla tandkräm på tröjan och försöka hitta en ny som inte är superskrynklig/svara i telefon precis när jag ska gå/passa på att slänga in en tvättmaskin för det finns ju två minuter/leta som en tokig efter nycklarna/mössdebattera med barnen i hallen/inte hitta parkering/snabbt svara på ett mail innan mötet. Ändå gör jag detta. Varje dag.
Jag diskuterar problemet med min frisör, som är tjugo år yngre än jag och lever ett annat sorts liv. Hon har börjat räkna på hur galet mycket tid hon slösar på att vara i tid, att bara stå och vänta på kompisar/ tåg/ boxningspasset. Oceaner av tid som dräller iväg blir det, att göra inget på.
– Men man kan andas, säger jag. Typ tänka eller nåt.
Frisör-Louise håller med och vi skrattar, men det märks att hon inte romantiserar denna möjlighet riktigt lika mycket som en fyrtiotreårig trebarnsmamma.
Mathias visar sig vara en värdelös partner i ambitionen att bli en professionell kommaitidare, men jag kämpar på. Jag avbryter honom mitt i diskussioner, jag sätter alarm, jag har käk med mig i väskan, jag tankar bilen på kvällen. Jag gör allt för att bli en ny sorts människa med koll och framförhållning.
Ändå sitter jag här och har minsta möjliga marginal för att trolla fram en fantastisk presentation, och undrar för tusende gången varför jag inte börjar med saker i tid så jag hinner tänka ordentligt och inte bara lösa problemet.
Men som brorsan säger: så otroligt mycket mer man hinner med, om man inte ägnar varje sak så mycket förberedelsetid utan bara skärper sig max och går in och kör. Och lite sant är det, även om denna livsstil suger i övrigt. För det totala fokus man måste ha när man vet att det inte finns någon tid att chilla, kan vara otroligt kreativt och ibland en riktig kick.
Eller hur, Mathias.
