Det råkade bli så, att jag fick dom bästa barnen. Jag vet, det är orättvist. Och det är inte min förtjänst att de blev så fina som de blev, och troligtvis inte Nickes heller. Dom är liksom self made alla tre, även om vi har försökt putta dem i rätt riktning.
Jag har haft det extremt lätt som förälder har jag förstått, när jag pratar med andra som fortfarande ränner runt på nätterna, som blir kallade saker som vår generation aldrig skulle våga säga till våra föräldrar eller som har sjukdomar och funktionsvariationer att brottas med.
Men jag har också haft det jättesvårt. För jag tycker inte, och har aldrig tyckt, att jag är en tillräcklig mamma. Jag ser andra kvinnor som verkar ha fötts med den där mamma-genen, den som gör att allt annat upphör att vara viktigt när man blir förälder. Den som också gör att man bara vet precis hur allt ska gå till. Den fick inte jag. Jag gör fel hela tiden.
Min osäkerhet har gjort mig extremt känslig för kritik vad gäller uppfostran. Förr skulle jag aldrig drömma om att kommentera om jag tyckte att någon annan förälder gjorde fel, och just därför tog jag illa vid mig när jag fick synpunkter. En gång sa min kompis, när det blev tjafs om vem som skulle sitta var i bilen, att hon tyckte att jag lät min unge få sin vilja igenom när hen blev ledsen (vilket kanske bara var en annan strategi än att ligga på golvet och skrika). Skitsur blev jag. Men det fick mig att uppmärksamma att det låg något i det.
En annan gång satt jag och babblade med syrran när ett av barnen kom och visade upp hur hen hade organiserat sina prylar i nån låda.
– Vad fint, sa jag och ansträngde mig för att engagera mig i saken genom att föreslå lite förbättringsåtgärder för mer utrymme.
Ungen trampade iväg och syrran tittade storasysteraktigt på mig och sa:
– Kan det inte bara vara bra nog, så som hen gör det? Bara bekräfta liksom, utan att värdera.
Som sagt: Det finns alltid ett bättre sätt att vara förälder. Man vill så väl och man gör så fel. Inte berömma prestation, då blir det ätstörningar. Uppmuntra, men skapa inte stress. Inte curla, då blir de deprimerade som vuxna. Ha regler, men skam är totalförbjudet om de bryts. Inte snoka men ändå veta allt. Hinn med allt som ska göras men ha alltid tid.
Det är faktiskt ett omöjligt uppdrag.
Vår familj är ingen demokrati, här bestämmer föräldrarna. Vi tar ansvar för att det ska bli bra och låter inte barnen fatta beslut när de inte kan bedöma konsekvenserna. Självklart finns det mindre saker där deras vilja styr och ibland gör vi på deras sätt. Ibland inte. Dagligen ställer vi upp för dem, och ibland får de ställa upp för oss. Jag tror inte på att man aldrig ska ha tråkigt och att bara äta sånt man tycker är gott. Jag tycker det är trams att barn inte ska känna skam. För mig är det ett sätt att lära sig rätt och fel och skäms man inte när man gjort fel så blir man en odräglig människa som ingen gillar. Och jag blir tokig när barn behandlar vuxna som tjänstefolk utan känslor. Jag tror på trygghet och att barnen vet att de kan räkna med oss för vi älskar dem. Men att bära undan deras disk är inte sättet att visa kärlek.
Så väljer vi; kanske rätt och kanske inte, men garanterat med barnens bästa som riktlinje. Jag drar mig för att lägga mig i hur andra gör, de flesta har ju barnens bästa som intention. Men en gång blev jag illa berörd när en vän ljög sitt barn rakt upp i ansiktet upprepade gånger, fastän barnet faktiskt fattade att det var en lögn. Efteråt sa jag att ungen måste blivit totalförvirrat av att intuitionen, som var helt korrekt, och förälderns budskap var helt motstridiga. Sånt får ju barnet att felaktigt tvivla på sin tolkning av situationen.
Det blev minst sagt frostigt ett tag mellan oss. Men jag är ändå glad att jag vågade säga till, för det var för barnets skull och inte för min.
Nu är mina småbarnsår slut och alla ungar går i skolan (nej, det gick inte alls JÄTTEFORT. Det tog nästan arton år, typ hela mitt vuxna liv.) Och jag är tacksammare än tacksammast för att jag inte fått sparken från föräldrajobbet hittills. Hang in there, alla ni som kämpar dagligen med att göra rätt. Hjältar, är vad ni är.
Bilden är från 2000, när det fortfarande bara var Olivia och jag i familjen. Jag gillar den, för den får mig att minnas att ibland var livet fint fastän vi var själva.
