Alltså, vi måste prata om det här med hur vi umgås. När bestämdes det att smarta samtal, upplevelser, glada skratt, diskbänksprat, aktivitet, skön musik, ligga i soffan eller dansa på bordet är sekundärt när man ska träffa vänner? Till förmån för det viktigaste. Japp. Att det ska ätas.
– Var det ett bra kalas, frågar jag mamma och pappa som varit iväg på pensionärslajande.
– Ja det var det verkligen! säger mamma. Först fick vi en soppa på gröna ärtor som var fantastisk, mild men inte alls så där TRÅKIG som soppor kan vara, eller hur Lars? Sen fick vi rådjurs….
– Ok, säger jag. Men var det ett kul kalas?
– Va? Till rådjuret hade hon gjort en sås med choklad i och det…
– Men det här är ju vad ni åt, säger jag med en stark känsla av déjà vu. Hade ni roligt? Vad GJORDE ni?
– Vadå gjorde? Vi åt middag?
– Jag längtar efter folk, säger jag till maken. Kan vi inte bjuda hit silbergarna? Eller fixa en fest eller nåt?
– Visst, gärna! Jag skaffar lite kräftor, det blir enkelt. Sen slänger jag bara ihop en Boeuf bourguignon som bara kan stå och puttra för sig själv under dagen. Och kanske chokladfondant, det är bara att vifta ner i förv…
”Bara” är ett ord som används i varje mening när det ska lagas mat här. Lite som om maten lagar sig själv.
– Men vänta, säger jag. Jag menade umgås med trevliga människor. Inte att du ska ha en heldag med din hobby medan jag tar hand om ungarna, skurar toan och dukar. Och sen tackar alla dig för maten. (Ingen kommenterar någonsin det blanka handfatet, jag lovar.)
– Men vi ska ju ändå äta?
Troligtvis är jag ensam om att tycka att måltider är måltider och kompishäng är kompishäng, och dessa två behöver inte ha med varandra att göra. För egen del hade jag gärna tagit någon form av näringspiller sju dar i veckan och hoppat över allt planerande, handlande, lagande och diskande som upptar orimligt stor del av vår vakna tid. Ungefär så kan man summera mitt intresse för mat.
Och om det var accepterat i vår kultur att umgås utan att äta, skulle jag vara extremt mycket mer social. Eller om det varit ok att dra fram Stantons hämtmeny när gästerna kommer och sedan sätta sig på köksön och chilla med ett glas lådvin. Då hade jag gärna haft huset fullt jämt.
Och hade det varit ok att vända chipspåsen upp och ner i bunken när man ska ha fest, att servera glass i plastlåda som dessert, eller riva upp en rulle Ballerina när man bjuder in till söndagsfika, då hade jag absolut bjudit hem folk oftare. Vem var det som trissade upp det här egentligen? För den nivå jag längtar efter känns helt otillräcklig i vår kultur, då är man typ lat. Och dessutom kliar det svårt i händerna på Nicke efter att fixa något gott när det äntligen kommer folk som fungerar normalt och faktiskt UPPSKATTAR god mat och dryck.
Jag vet, det är jag som inte har fattat. Och ni som är hitbjudna kan vara helt lugna – Nicke styr upp situationen. Men om det finns någon själsfrände där ute, så kanske vi kan ses nån gång. Och äta smågodis till middag.
Bilden är en av många jag tog till Nickes tidigare mat-och dryckspalt i Varbergsposten, något som alltid föregicks av diskussionen om vad som är viktigast – snygg mat eller god mat…
