Först nu förstår jag hur riktig kärlek ska kännas, skriver en vän på facebook. Hon är jätteglad och kär och vill gärna tala om det och ingen förstår det bättre än jag. Men ändå går min tanke till hennes förra man. Hur känns det för honom att läsa det här? Jag blir både imponerad och provocerad av att hon troligtvis begriper att det är lite av ett slag i ansiktet på honom, men glädjen i att berätta om kärleken är så stark att den vinner.
En insikt jag har fått som bloggare: Det spelar ingen roll vad ämnet är, i de allra mest banala saker går det att tolka in något sårande om man letar efter det. Ställs allting i ljuset av hur saker varit tidigare kan man inte att skriva något positivt alls, det kan ju uppfattas som en jämförelse och ett hån mot tidigare liv och relationer.
Men jag väljer att tro att min vän inte alls hade för avsikt att såra någon, och har fullt förtroende för att hon, som känner alla inblandade, är den som kan bedöma om det är lämpligt eller inte att skriva som hon gör.
Jag tystnade på min blogg förra året. Lusten att skriva försvann i tankar om hur andra uppfattar vad jag skriver och de tankarna dödade effektivt både idéer och glädjen i att skriva, något jag aldrig trodde skulle hända.
Jag blev alltför påverkad av reaktioner på min blogg om att jag hittat kärleken i en nära vän oväntat snabbt efter skilsmässan. Några blev arga och besvikna. Vissa informerade mig offentligt om hur man ska uppföra sig. Andra messade eller gav utlopp för sitt misstycke så att det nådde mig på omvägar. Jag blev exkluderad och baktalad och jag släppte många sociala kontakter, det kändes mest otryggt alltihop.
Många skrev också fantastiskt fina och kärleksfulla saker. Det borde ha vägt tyngre men det gjorde det inte just då tyvärr.
Ett tag var det som att ha hoppat i vattnet utan att kunna simma, och det kan ju verka korkat. Helt värdelös var jag, på att hantera kritiken. Men – man kan inte lära sig simma på land och vill man vara en person som klarar lite stormande så måste man blöta ner sig ibland och träna. Jag håller inte med om att den som inte vill ha kritik ska hålla tyst. Så jag hoppar i igen.
Jag skriver aldrig elakt eller utlämnande om någon, eller något som inte är sant. Jag skriver reflektioner om livets viktiga och oviktiga delar och om alla sorters känslor. Att utelämna det finaste som hänt mig blir då orealistiskt och tråkigt och det kommer jag inte att göra framöver heller. Känns detta jobbigt kan jag varmt rekommendera att läsa något annat istället. Jag vill inte provocera eller skapa debatt – jag vill berätta, beröra och väcka egna reflektioner hos läsaren.
Om någon blev sårad så var det absolut inte min avsikt. Texten handlar om att missa det utvecklande med att konfronteras med ensamhet, till förmån för kärlek. Och om man ska rätta sig efter normen att avstå eller vänta, för att omgivningen tycker att det går olämpligt fort.
Ibland använder jag retoriska frågor, som till exempel Bör man vänta ett tag innan man ger sig in i en ny relation? Ett stilistiskt grepp som funkar bra om man vill väcka läsintresse och resonera kring ett ämne. Det betyder inte att jag ber om läsarens synpunkt för att jag är osäker på min egen.
Utifrån dessa ramar kommer jag att fortsätta blogga. Jag kan inte skriva opersonligt, om saker som inte berör mig eller som garanterat aldrig irriterar någon – det bara går inte och därför valde jag att låta bli ett tag. Men vill du fortsätta följa mig, så blir jag obeskrivligt glad.
Och till min vän som först nu förstått hur riktig kärlek ska kännas: GRATTIS av hela mitt hjärta och heja dig som vågar tala om det. Några av oss har turen att förstå hur det är att inte kunna hålla tyst om fantastiska mirakel.
Igen – det bara går inte.
