Jag har en vän som är enormt begåvad. Hon har massor av talanger. Sen har hon dessutom den ultimata begåvningen – att använda sina talanger smart. Hon är konstnärlig och gör underbara smycken som hon säljer i en webbshop. Hon kan skriva och hon bloggar, hon springer maraton, hon är en fantastisk fotograf, en grym projektledare både hemma och på jobbet och dessutom är hon både vacker och trevlig. Jag vet, det är overkligt.
Jag gör ungefär samma saker som hon, bortsett från smyckena. Alltihop gör jag, fast inte riktigt lika bra. Men vem jämför. Jämföra sig med andra ska man inte göra, det är FULT. Ändå är man bara en liten människa. En jämförande, avundsjuk liten ful människa. Jag vill ju vara som hon, som inte bara pratar utan GÖR.
För ett tag sedan vann hon en novelltävling, och priset var att bli publicerad i en samlingsvolym med noveller. Avundsjuk? Jajamen. Typ grön, så avundsjuk var jag. Det här var mitt område, här vill ju jag vara bäst! Jag vill också vinna tävlingar och jag vill bli publicerad! (Även om jag aldrig skickar in bidrag till skrivartävlingar. Jag vill liksom vinna ändå.)
Det här med avundsjuka har varit en skamskugga i hela mitt liv. Nu gillar jag läget istället. Att vilja ha det andra har gör mig motiverad. Att se att det är möjligt att bli publicerad, springa fortare eller våga ändra tillvaron får mig att jobba hårdare.
Aber, och jag hoppas att du har hängt med hela vägen hit för här kommer poängen; Det är en enorm skillnad mellan avundsjuka och missunnsamhet. Missunnsamhet har ingen drivkraft, det får en bara att ruttna. Min vän förtjänar allt som är bra i livet och jag unnar henne det av hela mitt hjärta. Jag är aldrig missunnsam när någon är framgångsrik, när grannarna åker till Bali, när kollegan får jobbet som vi båda har sökt eller när alla andra har haft en toppensemester utom vi.
Men avundsjuk, det är jag. It keeps me going.
Bilden är tagen av Lillian Christiansson, som också har gjort det vackra armbandet. Se mer på www.daybreakcraft.se
