Jag borde åka hem, men jag orkar inte riktigt. Jag är ensam kvar i omklädningsrummet på Varbergs Kusthotell, och slö efter spakvällen sjunker jag ner i en fåtölj och facebookar lite. Det visar sig vara en dum idé. En vän beskriver ”en riktigt härlig dag”, och det bränner till för just på grund av hen har jag haft en ovanligt dålig dag.
Som alltid när någon gör mig ledsen, blir jag arg på mig själv. Jag förbannar min öppenhet, att jag delat så mycket av mig själv, att jag varit naiv och godtrogen och haft för stor tilltro till vår vänskap.
En liten tjej kommer in, men jag ignorerar henne och stirrar in i mobilen.
– Hej, säger hon. Jag är från Skellefteå.
– Hej, säger jag.
– Vi bor på Almers Hus, fortsätter hon. För min lillebror har dött.
Nu lägger jag ner mobilen.
– Vad hemskt, säger jag. Vad hette han?
– Olle, säger hon. Han blev bara två år.
Hjärtat skrynklar ihop sig i mig. Hon pratar om cancern som tog Olle och om att det är kul att komma till Varberg, när hennes mamma kommer in.
– Jag berättar om Olle, säger tjejen.
– Vad bra, säger mamman. Det gör du rätt i.
Mamman ser både superstark och ömtålig ut på samma gång. Hon virar av sig handduken och står naken och rotar efter underkläderna i skåpet. I rummet sker något märkligt, för nu har vi ju redan passerat alla skikt av avståndsmarkerare. Så vi pratar vidare om döden, om hur den påverkar relationer och familj, om barn och om kärlek och det är lika naket som hennes kropp och mitt sminkfria ansikte. Och jag bara älskar hennes dotter, som klär på sig cykelhjälmen innan kläderna, som inte vet eller bryr sig om hur öppen eller sluten man vanligtvis är mot främlingar.
Efter en lång stund bankar övriga Skellefteåfamiljen på dörren och vi kramar varandra ordentligt och säger hejdå. Och jag åker hem och känner bara tacksamhet över att jag fått dela deras historia.
I måndags var jag på Magnus begravning. Jag kände inte honom så bra, han och hans fru tränade på samma gym som jag och vi gick på samma pass ibland. Redan första gången vi pratade berättade han om sin cancer. Sen pratade vi om helt andra saker och jag önskar att vi pratat mer men ingen visste att han bara skulle bli 44.
Jag hade svårt att bestämma om jag skulle gå på begravningen, jag tillhörde knappast vännerna. Men det fanns bara ett skäl att låta bli, och det var tanken på att någon skulle tycka det var märkligt. Ett idiotskäl. Och sen tänkte jag att om jag dog, hade jag blivit jätteglad om Magnus kom. Faktum är att jag skulle vilja ha hela kyrkan full av människor som Magnus.
Och varför vill jag det? För att han var öppen och generös med sig själv. Jag tyckte om honom från första minuten just för att han var så transparent. Han verkade också ha nått nivån där man tar vara på tillvaron och inte ägnar sig åt meningslösheter och bitterhet.
Så jag cyklar iväg till begravningen i sista minuten, smyger upp på läktaren och sätter mig bredvid en tjej som sitter ensam med tårarna rinnande. Hon bjussar på en näsduk och frågar hur jag känner Magnus och jag känner mig lite dum när jag svarar att vi tränade på samma ställe.
– Jag var hans frisör, säger hon och vi ler lite åt det komiska men fina i att vi sitter där.
För jag tror verkligen att öppenhet sprider sig och är vägen till en bättre värld. Vågar man berätta och vara generös med sitt riktiga jag så får man så mycket tillbaka som gör en starkare. Och att få dela någon annans insida är ett förtroende man växer av.
Dagen påverkar mig och jag inser att det kostar för mycket att vara ovänner, så jag lägger stoltheten åt sidan och hör av mig till vännen jag var besviken på. Felet var inte öppenheten, utan hur den hanterades. Förtroende förtjänar respekt och varsamhet.
Och vill man vara öppen så får det kosta ibland. För jag vill också vara en sådan person, som får min frisör och mina atleticavänner att gå på min begravning.
Till Magnus och till Olle – jag tror att ni är för alltid älskade och ihågkomna båda två. Och man är inte död på riktigt förrän alla har glömt en.
