Nu var det länge sen jag var gravid och jag varken kan eller vill få några fler barn. Allt det där ligger bakom mig och jag tänker sällan på den tiden. Men idag blev jag påmind om hur mysigt det var att vänta barn. Not.
Det är söndag morgon och intervallpass på schemat. Det är en seg och osminkad skara som hänger utmed väggarna innan vi börjar, frukosten har inte riktigt landat och jag hann inte med något kaffe.
Instruktören Ellinor däremot, som är synligt gravid, verkar inte ett dugg trött. I army style skickar hon ut direktiv om stationerna och sen är det full fart. För Ellinor också, hon verkar helt opåverkad av sin mage när hon cirkulerar i salen och kör bredvid oss.
Och jag önskar verkligen att jag varit som Ellinor när jag väntade barn. Men det var jag inte. Jag var mer som en obekväm och orörlig säl. Mest minns jag att jag inte kunde andas ordentligt, det låg ett konstant tryck på revbenen. Och att jag kände mig utklädd, som på maskerad. Som om magen inte var en del av mig, mer som om en alien flyttat in och tagit över.
Det här var alltså långt innan jag kört mitt första träningspass i livet, och då visste jag inte vad träning gör för välbefinnandet. Den stilla konstanta konflikten med kroppen eskalerade istället till ett fullt krig och jag retirerade direkt. Vi var ovänner hela tiden, kroppen och jag, och jag hatade att inte kunna styra den och att funktioner jag tagit för givet ballade ur. Jag fick handikapptillstånd på jobbet och fick köra bilen hela vägen in på driftområdet för benen liksom lossnade från överkroppen.
Men som gravid är man ju inte sjuk. Man är bara i samma skick som om man är sjuk. Det gills inte. Jobba på bara, ända in i kaklet.
Jag gick upp 25 kg, varav fem kilo var barn med tillbehör och tjugo kilo kakor, varenda gång. En mardröm för den som alltid har känt sig för stor, oavsett om det varit befogat eller inte. Och jag vet inte varför det plötsligt är ok att kalla någon tjock – det är ju inget man gör annars, men mot gravida gäller helt andra regler för hövlighet och respekt för det blev jag kallad hela tiden.
Och lika lite som jag annars uppskattar att främmande människor tafsar på min mage, lika lite tyckte jag om det då. (När jag tänker efter så gäller det även bekanta människor. Det är väldigt få händer jag vill ha på min mage.) Och den där draken som flyttade in i halsen, som sprutade eld konstant – jag inte bara kände mig som Katla, jag blev Katla.
Ja, ni fattar hur mycket jag gillade att vara gravid. Första gången var jag ensam större delen, därför trodde jag att min upplevelse berodde på situationen. Men nej. Andra och tredje gången fick jag all omtanke, kärlek och service man kan önska. Det var hemskt ändå.
Alla mina barn har varit önskade, tro inget annat. Fantastiska små människor blev de, allihop. Man måste inte älska att vänta barn för att kunna älska barnet, som tur är. För mig fanns det inget mysigt med väntandet och jag får lite ont i revbenen bara jag ser Ellinor, som för övrigt ser helt fantastisk ut.
Myset kommer sen. Som häromdagen.
Jag går uppför trappan med Fabian, som har lika enkel humor som jag, och han tar mig i handen och säger Mamma, kan du inte sjunga som Wiktoria idag? Så jag tänder nattlampan, stoppar om honom i sängen och lägger mig bredvid och kramar om honom i tystnaden. Sen vrålar jag allt vad jag har: And I know I shouldn´t think about you but I do – ALL THE TIME, och Fabian skrattar så han kiknar och det är inte ett dugg godnattstilla men skitkul. My oh My.
Så värt att vara säl-Katla.
Bilden: Jag har nästan inga bilder på mig själv som gravid, och det här är den enda som visar en bar mage. Så här kan man se ut i vecka 38 när man är 36 år, och det har tagit mig ända fram till nu att sluta tycka att det är en hemsk bild.
