Jag gör chins. Det är jättejobbigt.
– Kom igen nu, säger PT-Mia med sträng röst när jag börjar krokna efter 12-13 stycken (ja, med gummiband). Några till!
Vi har redan kört armar i en timme och musklerna rasslar så jag knappt orkar lyfta vattenflaskan.
– Mimmi orkade 16, säger Mia. Klart du orkar fler.
Jag vet inte om detta är en metod som lärs ut i PT-skolan, men den funkar kanon. Klart jag ska orka fler än syrran. Jag kör 18, sen ramlar jag nästan ner.
För jag är så trött.
Och det är märkligt, för jag sover på nätterna, bättre än på många år. Men istället för att bli pigg och effektiv är jag lite golvad. Och sköldpaddelångsam. När jag försöker stressa är det som om osynliga spöken tar över och jag tappar prylar och kör fel och glömmer vad jag pratar om samtidigt som jag pratar.
Ibland säger folk att Jag klarar inte AV att stressa, och jag MÅSTE ha mina åtta timmar annars GÅR det bara inte. Moahaha, tänkte jag förr när jag hörde sånt. Du klarar inte av det eftersom du inte är tvungen att klara av det. Hade livets kriser hållit dig vaken på nätterna så hade du lärt dig hur man jobbar halvsovande. Hade du haft ungar som väcker dig i skift samt ser till att alla dagar är minst 18 timmar långa, då hade du orkat för det finns inget alternativ. (Man utvecklar en speciell liten elak och missunnsam sida som trött småbarnsförälder, jag vet. Men sen trillar empatin på plats igen.)
Så visst, det är bara en känsla. Hade jag varit jagad av knivmördare så hade jag självklart kunnat öka tempot dessa dagar. Men nu är jag inte det.
Sen är det dags för Varbergsloppet. Jessica, min nya vän från träningsresan, kommer ner och vi ska springa ihop. Jag har bara sprungit några gånger det senaste halvåret, så om konditionen plötsligt är på topp vore det ett härligt mirakel. Men nåt sånt mirakel inträffar inte och min söndriga tå gör varje steg lite lagom smärtsamt. Så vi springer jättesakta. Jessica springer sakta för att jag gör det. Jag springer sakta för att jag inte orkar något annat.
Men det gör inget.
Det måste få gå långsamt ibland om man ska orka vara snäll, mot sig själv och mot andra. Jag vill nästan planera in vilodagar mellan roliga händelser som en annan pensionär. Slå på pyjamas-mode. Strosa i skogen, inte powerwalka. Sitta ensam och skriva. Spela UNO med ungarna. Handla på ICA Hajen i en timme utan lista. Babbla med vänner, utan att klä upp sig eller köra dammsugaren först. Inte veta vad klockan är. Jag är nästan glad att det inte är kanonväder, för då måste man plötsligt så mycket saker.
En sak som jag inte fattade innan jag skruvade ner livstempot: Man kommer inte på några smarta saker när man skyndar sig. Även om det uppstår små luckor – timmar och minuter här och där, i bilen eller i duschen – så är det inte tillräckligt. I dom luckorna blir tankarna bara små post-it lappar på den mentala anslagstavlan. Det målas inga konstverk. Det skrivs inga mästerverk. Det uppstår inga fantastiska idéer. Det föds inga drömmar.
Nu vill jag vara långsam en stund, vara den som inte driver. Den som inte måste ha en lösning på alla tjugoåtta steg som kommer efter steg ett, innan jag lyfter foten. Som sparar ihop energi INNAN den ska användas, istället för att leva som en sms-lånare och dra på sig ork-minus för varje sak som ska genomföras.
För snart är det terminsstart, min bästa tid på året, och då ska det få glöda. Men till dess: Despacito.
