– Det känns som om vissa blir skadeglada när något jag gör inte blir helt perfekt, sa en kompis till mig. Som om de letar efter fel.
Hon är en person som gillar god ordning. Hon hinner overkligt mycket också, ungefär dubbelt så mycket som jag. På jobbet är hon bäst och alla vet det utom hon.
Nu har jag inte varit hemma och rotat i hennes garderob, eventuellt har hon dolda stökigheter där men jag tror inte det. Hon påminner om mig själv när jag var liten, då jag vässade ALLA pennor fast bara en behövde vässas, annars skulle de bli olika höga bredvid varandra i pennstället. Man kunde också se en tydlig dammsugarlinje i den gulnoppiga heltäckningsmattan som en gräns till syrrans del av rummet. Nedhänget på överkastet mättes med linjal från golvet.
Jag var perfektionist – det vill säga en person som aldrig någonsin är nöjd. Alltså inte någon som gör allt perfekt. Men jag tror inte min ordningsamma vän är perfektionist, hon har nog bara väldigt hög kapacitet och gillar att prestera både mycket och bra. För det beundrar jag henne enormt, hoppas verkligen hon är nöjd med allt hon levererar varje dag utöver att hon är en jättefin person.
Men jag tror att det provocerar andra. Och jag förstår verkligen att hon blir ledsen de nästan obefintliga tillfällen då hon missar någon detalj och folk skadeglatt ropar ut att JASÅ, du var inte perfekt i alla fall, även solen har fläckar HAHA. (Man får alltid göra narr av den som är duktig och tar mycket ansvar.)
För ett tag sen pratade jag om helgen med någon, och gjorde då misstaget att inte enbart säga att allt är toppen, kanon och alla tiders i det nya bonushemmet. Jag sa något om utmaningen för mig att plötsligt åter ha tonårsbarn med rätt till större frihet (hur fort glömde man inte), och för Mathias att få yngre barn som inte åker buss och fixar käk själva. Det var allt annat än gnäll för jag har sannerligen inget att gnälla över, jag har ett drömliv även om det ibland uppstår förvirring om vad som gäller i den nya konstellationen.
Men det räckte uppenbarligen med denna kommentar för ett nöjt Ja det gick ju VÄLDIGT FORT för er och du har ju SJÄLV VALT DET.
Javisst. Alla dar i veckan väljer jag det. Betyder det att jag förverkat min rätt att vara trött och osäker eller behöva stöttning? Eller är det den egna relationens tillkortakommanden som spökar? (Man får också alltid trycka till den som har det provocerande bra.)
Eller den som är jobbigt vacker. Vi satt på ett surfhak på Kap Verde i januari och jag betraktade en kvinna som var Drop Dead Gorgeous där hon traskade runt som en gnistrande sol med saltrufsigt blont hårsvall, brunbrända starka surfben och en mysig surfbebis på höften. När hon bytte om till våtdräkt och för ett ögonblick stod i stringbikini, syntes en jättestor gul finne på hennes skinka. Och skämskudde fram – jag hann i en sekund tänka tanken att hon var alltså inte helt perfekt, även skönhetsgudinnor kan ha finnar på rumpan. Gött.
HUR kan detta kännas lite lugnande? Varför blir man lättad av högpresterarens sena ankomst, att det uppstår moln även för superförälskade och att vackra kvinnors kroppar fungerar precis som alla andra? Är det kraven man undermedvetet skickar på sig själv som blir för höga?
Jämförelsesjukan har troligtvis aldrig varit mer utbredd än idag och den har tusen baksidor. Och det får bli ingången till nästa bloggs SUPERMAFFIGA ämne – beröm, bekräftelse och unnsamhet.
Vi ses.
