Jag har lovat min dotter att sluta generalisera runt begreppet ungdomar. Men efter den här helgen är det läge för ett undantag. För i helgen var det äntligen dags för årets höjdpunkt; Summerburst i Göteborg, en tvådagars EDM-festival för alla dansgalna.
Man kan säga att min man och jag, tillsammans med min syster och svåger, drar upp medelåldern kraftigt på den här tillställningen. Övriga trettio tusen är runt tjugo. Jag träffar sällan denna generation och självklart väcker det tankar om hur man hade det själv i den åldern, men framför allt blir det uppenbart vad som är annorlunda nu. Och jag är bara tvungen att göra en liten lista av iakttagelser. (En generaliserande lista. Förlåt.) För det var verkligen inte bättre förr.
Här kommer listan.
- Minst en tredjedel har utländskt påbrå. Ingen reflekterar över det. Det här är nya Sverige, och det är allas.
- Ungefär tio personer är asberusade. Av trettio tusen. Jag minns ungefär det omvända förhållandet.
- There is no tomorrow vad gäller tatueringar. Vill du sticka ut? Avstå, och jag lovar att du märks.
- Hälften av alla som är där är killar. Och de dansar allihop, precis som tjejerna. Alla. I två dagar.
- Vill man klä sig i en klänning som har mindre tyg än en disktrasa, så gör man det. Inga shorts är för korta och inget linne för urringat. Vill man visa sina underkläder, sina gropiga lår, valkar på magen eller kanske sina bröst så gör man det. Allt funkar. You go girls!!
- Musiken – har det någonsin gjorts bättre? Vi trodde att Walking on sunshine var upptempo. Det var det inte.
- Det uppstår stora proppar i publikhavet när folk ska in eller ut. Inte en enda människa passar på att tafsa på en. (Ja, jag vet att det kanske beror på att det var just jag. Flabben på er.)
- Man måste ha vita converse. Måste.
- Ögonbrynsmodet i denna generation är ett obegripligt mysterium. Nån kom på det, och alla hakade på. Varför? Varför?
- Man kramar och pussar sina vänner. (Vi gillade också varandra, mina vänner och jag. Men man skulle hellre skjuta sig i foten än att kalla sin kompis älskling, eller hålla en polare i handen.) Ett gäng killar stod framför mig med handflatorna mot varandra en hel underbar låt (bilden). Massor av kärlek och inga nojor.
- Vad som däremot är precis som förr, är att man hellre fryser ihjäl än att släpar runt på en extra tröja för säkerhets skull. Man har också fullt förtroende för sin omvärld och skiter i ficktjuvar, våldsverkare och bakterier.
Ibland råkar man ut för magiska stunder. Det som skiljer magi från bara vanligt kulochtrevligt är den långvariga effekten, det kommer liksom efterskalv en lång tid efteråt.
Och på lördagsnatten inträffar en magisk stund. Vi har dansat i sju timmar på fredagen och sedan sju timmar till på lördagen och jag är inte trött. Klockan är snart midnatt och jag slipper vara vaken ensam med bordevaratrött-ångest, för det är inte meningen att det ska sovas. Alesso säger hoppa och vi hoppar. Men det är ingen läskig massbeteendekänsla, här finns inga budskap eller avsikter. Här finns bara dansglädje och massor av energi och musik som enar, som musik alltid har enat.
Basen dunkar i bröstet när det närmar sig slutet och göteborgsnatten känns ljum och ljuvlig fastän jag bara har t-shirt. Sen blir det extra allt. Pyroteknik som får E-types gamla brasor att likna en adventsljusstake bränns av. Laserstrålar, hundra versioner från Jean-Michel Jarres, spänner över himlen. Fyrverkerierna bildar en cirkel runt Ullevi och konfettin sprutar och det är som i en film där allting lirar – handlingen, musiken, aktörerna och scenografin. Hela publikhavet är i samma takt och jag vänder blicken upp mot himlen så konfettin regnar ner i ansiktet.
Och jag känner magin, känslan av att det här är ett guldkorn i livet jag aldrig glömmer. This is what it feels like, som Armin säger.
