Vi går över en glaciär och allt är nytt, jag har aldrig sett en glaciär förut. Nu är det strängt förbjudet att haka av sig från repet berättar Instruktör-Johan, för det är två hundra meter djupa skrevor man kan ramla ner i om man halkar iväg från gruppen.
Ok då.
Vi är på väg uppför Kebnekaise, och det är min egen illa genomtänkta, naiva idé. Jag har numera ett ledord för varje år, lite som ett nyårslöfte. 2017 var det mod. 2018 var det att vara sann. 2019 är det glädje, att prioritera det roliga i livet.
Det var alltså 2017 som jag bestämde att jag ville bestiga Sveriges högsta berg, fast då blev det inte av. Men förra året, när Mathias och jag varit ihop ungefär två dagar, frågar jag om han vill med.
– Självklart, säger Mathias utan att ens titta upp. Jag är på.
Så jag bokar en juliresa med guidad topptur. Att det tydligt står att östra leden inte rekommenderas för höjdrädda, sorteras på något märkligt sätt bort ur hjärnan.
Vi landar på fjällstationen efter en magisk helikoptertur. Men det växlar snabbt, och på kvällen vräker regnet ner så häftigt att det studsar i trätrallen utanför stugan där det obligatoriska infomötet hålls. Ryggsäckarna som delas ut är redan tunga av stegjärn, klätterselar och hjälmar och det börjar gå upp för mig att vi inte ska promenera upp på Kebnekaise. Vi ska klättra. I väskan ska det också ner ombyte och regnkläder och lunchpaket och snacks och några liter vatten och metervis med tejp och plåster. Jag vinglar nästan baklänges när jag tar på mig ryggsäcken och undrar varför jag aldrig testvandrat med packning.
Fastän vi ska upp klockan fem på morgonen kommer vi liksom aldrig i säng. Vi provar utrustningen, vimsar med packningen (just vimset är det nog jag som står för) och klockan är över ett när jag till slut borstar tänderna i korridorsbadrummet och kryper ner i den smala hårda träsängen.
I strålande morgonsol och på utsatt tid traskar vi iväg som en liten karavan av blåa ryggsäckar. Det är obeskrivligt vackert vart man än tittar, jag har aldrig varit i Norrland och sett skatten. Helst vill jag vända mig om hela tiden och bara njuta av vyerna. Men Instruktör-Johan har räknat ut att om man kortar ner alla pauser från fem minuter till fyra så kommer man hem en halvtimme tidigare på kvällen och det är ju bra (om man har bråttom att hämta på fritids eller nåt). Så det blir inte så mycket titta och njuta, det är mer ena foten framför den andra i stabil takt på underlag som förändras hela tiden.
Efter några timmar når vi glaciärerna, och får veta att om någon tänker fula ur så är detta sista chansen. Sen är det inte längre tillåtet att vända på egen hand. Jag blir nyfiken på vad som faktiskt skulle hända om man tvärvägrar längre fram, men det känns inte läge att ta upp sådana funderingar.
Framför oss reser sig en vit vägg av is, och jag undrar om vi ska gå till höger eller vänster om den tills jag förstår att vi ska rakt fram och uppför väggen. Hjärtat riktigt slamrar av rädsla. Jag valde mellan att äta och kissa förra pausen och nu ångrar jag att jag valde kissa, jag är helt energilös. Men om man går som dagisbarn i repled går det inte att stanna, det är bara att ignorera blodsockerraset för så fort man sölar lite med stegen så rycker det uppmanande i snöret.
Allt suger, känner jag plötsligt. Bergsväggen stupar rakt ner under oss och jag vågar inte ens titta åt det hållet. Stressen gör det trångt att andas, rycken i repet gör mig tokig och jag vill pausa och hämta mig både fysiskt och mentalt, fylla på med socker och hinna med en kram. Men det är uppåt och framåt som gäller – is, sten, klippor, snö, dimma och ångest. Tårarna och snoret rinner medan vi klättrar med en kabinhake i taget utmed säkerhetslinan.
Bakom mig hör jag plötsligt Mathias röst. Han trallar. TRALLAR.
– She´ll be coming ´round the mountains when she comes…LALALA.
Jag både skrattar och gråter, allt är asjobbigt men jag är så glad att just han är med mig.
Och sen hör jag:
– Du är den modigaste jag vet, som går vidare fastän du är så rädd. Jag är grymt imponerad. Vilken prestation.
Jag växer en halvmeter och styrkan kommer tillbaka. Och här är poäng nr 1: Vikten av att omge sig med människor som ger energi. Och så tanken – vad sprider jag själv egentligen?
Några timmar senare nästan kryper vi de sista metrarna i slushpuppy-täckt is. Utan stegjärn kasar man baklänges och vi drar oss upp med rep.
– Japp, då var vi framme, säger nån.
Dimman är total, jag ser knappt handen framför mig. Men euforin är kristallklar. Vi kramar varandra och tar selfies och hjärtat sjunger. Och jag inser det igen – allt är möjligt.
Så slutligen, min andra poäng: Ta kommandot över rädslan. Den är det största hindret för livets riktigt stora härliga upplevelser.
Och då pratar jag inte bara bergbestigning.
