Det är många fula märken i handfatets vita porslin, fastän det är relativt nytt. Det beror på att varje gång man öppnar badrumsskåpet ovanför, så ramlar det ut grejer. Flaskor, tuber, tandborstar eller smycken. Har man riktig otur så hinner små örhängen rulla ner i avloppet innan man reagerar.
Fast jag är snabb, numera fångar jag ofta sakerna i luften eftersom jag vet att de kommer flygande.
Vi har ett jättestort hus. Alltså alldeles för mycket utrymme att samla grejer på. Och jag vet att man ska göra slut på den ena flaskan innan man påbörjar en ny, men det blir ju så JOBBIGT när det bara är slask kvar på botten och man måste dunka den i handen för att få ut det sista. Fast att slänga den innan den är tom är slöseri. Så den får stå kvar. Så länge.
Det sägs att alla saker man äger ska ha någonstans att bo i hemmet. Så är det hos syrran. Där finns bestämda platser för batterier, vattenflaskorna till träningen, veckotidningar, skärp, presentpapper, vinterstövlar, dukar och ungarnas betyg. Sist drog jag ut en låda i hennes kök. Där stod plastlådor sorterade efter storlek och locken i en låda bredvid och det gick alldeles utmärkt att dra in och ut lådan utan att den fastnade så att plastprylar föll ner bakom och man måste skicka in en arm för att fiska ut dem och troligtvis få nackspärr på kuppen. Som hos oss.
Jag mår jättedåligt över att ha så mycket saker att jag inte hittar dem när jag behöver dem. Då skäller jag på Nicke, för att vi är så hopplösa. Sen bestämmer vi – igen – att vi ska rensa. Det verkar bara vara vi som har vantarna framme i augusti. Som inte sorterar bort dom som ska utgå och lägger undan resten till nästa vinter. För var i himmelens namn ska vi lägga dem?
Volymen suger musten ur mig när det ska rensas. Och det är för mycket känslor inblandade i ungarnas gamla teckningar eller Lasses kvarblivna omoderna prylar som inte används.
Och det känns liksom inte rätt att slänga de äldsta löparskorna fastän jag har köpt nya och plötsligt finns det tio stycken och jag önskar verkligen att jag behövde dem allihop, men så mycket springer jag tyvärr inte. Men vem har ett utrymme som är vikt åt tio par löparskor, och var då i så fall? (Det är inte en hypotetisk fråga, jag är nyfiken). Jag har några i hallen, ett par i träningsväskan, några under sängen och några i nåt skåp. Tror jag. Eventuellt i bilen också, där finns massor av saker som inte får plats i huset.
– Ni städar fel, säger brorsan som är den där sorten som inte sitter och gnölar utan bara fixar. Man ska inte städa rum för rum, utan kategori för kategori. Typ idag ska vi rensa väskor. Sen tar man fram ALLA väskor, från förråd också, så man verkligen ser helheten. Ofta har man väskor lite här och där (hm – nähä?) och då fattar man inte hur många man egentligen har.
Sen ska man, enligt någon japansk städguru han just läst en bok av, utgå från vad som ska sparas istället för vad som ska slängas. (Eller lämnas till second hand i mitt fall, för jag står inte ut med vår tids köpochslängkonsumtion.) Beslut fattas på följande vis: Man tar varje väska för sig, håller i den och frågar sig Gör den här väskan mig lycklig? Svar ja – behåll. Svar nej – bort.
Det här är förstås inte gjort i en handvändning, framför allt inte för någon som måste leta jättelänge för att ens hitta alla väskor. Och om man inte klarar av att bara skicka hela rasket på sopen utan vill sortera ut användbara kusinkläder och bra böcker att ge kompisen, så tar det ännu längre tid. Men det får tydligen ta upp till ett halvår att gå igenom ett helt hem. Sen är man en lyckligare människa som inte behöver leta och bli attackerad av flaskor varje gång man borstar tänderna.
Och vem behöver över femhundra vinglas, femtio par trosor eller tvåhundra CD-skivor från 90-talet? Fast åtta liter Tabasco, det måste man ha säger Nicke. Ifall vi får hungersnöd i landet, eller om någon vill ha ett gigantiskt Bloody Mary-party. Då vet ni var vi bor.
