Jag står med näsan långt in i garderoben. Inte min vanliga garderob, utan den med bortglömda plagg från fel säsong och omoderna festklänningar som dammas av för enstaka bröllop. Nu ska det rensas enligt den japanska städgurun Kondos metod: Allt som inte ger mig glädje ska bort!
Jag drar ut ett par jättetajta dieseljeans från 2008 som jag inte använt sen 2008. Men det finns en anledning till att de lever kvar; jag har nämligen planer på att komma i dem igen.
För att fastslå status för den ambitionen sticker jag ner ena benet och drar upp jeansen till knät. Sen är det stopp. Däremot sitter de som en smäck på armarna.
Nu gör det lite ont, för jag minns den där tiden när jag hade dem. En hemsk tid. Jag har precis börjat en ny tjänst och är supertaggad, när Niklas sliter av hälsenan och blir fast i sängen i evigheters evigheter. Vi bor på landet, vilket innebär att ingen kan ta sig någonstans utan bil och den enda som kan köra bilen är jag. Och med nytt jobb, samtliga hämtningar och lämningar på skola och dagis, hundra procent hushållsarbete samt en rastlös man som har ont blir det inte så mycket äta av.
Jag blir jättesmal och snygg och köper jättesmala och snygga jeans som sitter som ett ålaskinn. Första gången jag har dem är på en heldagskonferens, vilket visar sig vara ett misstag. Redan vid tiotiden är jag smått illamående och yr, och noterar att det här var inga jeans att sitta i för då kvävs man.
Så då tänker jag att jag måste gå ner lite så jag kan sitta i mina hårda sugrörsjeans.
– Du borde äta mer, bestämmer min chef Gösta, när det svartnar lite framför ögonen på jobbet. Ät kött. Fläskestek, det behöver du! (Han har danskt ursprung.)
Men jag är glad i smyg och struntar i rådet. Nu ska jag bli smal. Äntligen! Det är inte ens jobbigt att säga nej till godsaker. Mina kompisar tycker att jag inte verkar må så bra men jag tänker att dom är bara avundsjuka.
Fast efter några månader blir Niklas bra igen och börjar laga mat och köra bil och saker blir lite mer normala och plötsligt är jeansen för små även om man står upp. Och sen dess har de bara legat på vänt, för om jag ska få på dem igen måste jag göra mig av med varenda uns av benmuskel jag dragit på mig på senare år. (Det här var innan jag började träna.)
Jag rotar vidare och hittar kjolen som jag hade på avslutningen i sjuan. Den har jag sparat för att jag själv fick rita modellen – ett fint minne, även om jag förstår att kjolen inte kvalar in i Kondos spara-katagori. Den kommer inte ens till knäna, med båda benen i. Det visar sig att den istället passar alldeles utmärkt på mitt ena lår.
Nu förstår jag att alla som inte träffat mig tror att jag har jättelår. Det har jag inte. De är helt vanliga. Ändå minns att jag tyckte, tretton år gammal, 173 cm lång och med en midja på dryga 50 cm, att jag var alldeles för stor. Och den känslan skapades redan i lekis. Jag vet inte riktigt hur, för vi hade inget internet och inga veckotidningar eller reklam, jag tror faktiskt knappt vi hade tv på sjuttiotalet. Och jag var smal som ett snöre som barn.
Ännu mer sorgligt: Inget nytt under solen för dagens skoltjejer. Ju mindre desto bättre gäller fortfarande. Punkt liksom.
Men vad kom den känslan ifrån? Och varför? Och vad gör den här fortfarande, i min garderob?
Jag vet att jag bara borde vara tacksam att jag är frisk. Jag vet att det är vettlöst och ologiskt. Andras råd hjälper inte, inte heller komplimanger eller du-duger-pepp. Inget biter på detta obegripliga hjärnspöke.
Men jag delar gärna med mig av mitt eget bästa tips, om jag har några likar därute som känner sig ständigt för stora på insidan. Och jag har sagt det förut: ANVÄND kroppen. Gärna på gymmet. Bästa stället, för där flyttar man fokus från utseende till funktion. På gymmet blir jag stark och plötsligt jättesnygg, bara genom att gå in genom dörren.
Jag vill gärna ha den känslan annars också, men uppenbarligen har stressmomentet i garderoben inte hjälpt till. Så hejdå dieseljeans. Du ger mig ingen glädje.
