Häromdagen när jag körde till jobbet, hittade jag en snickers i bilen som jag åt upp.
Det anmärkningsvärda här är inte att äta snickers till frukost. Inte alls. Det märkliga är, att jag HITTADE en snickers i bilen. Som om jag inte riktigt kom ihåg att den fanns där. Det är faktiskt så märkligt att alla som känner mig vet att jag inte alls hittade den, utan mycket väl visste att den låg där. Och så var det givetvis. Jag skulle aldrig glömma en snickers.
Varför jag förvarar godis i bilen? Jo, när jag körde hem från träningen kvällen innan, lät jag den ligga kvar. För om den var utom synhåll, så kanske, kanske jag skulle glömma att den fanns och kanske, kanske låta bli att äta den.
Om det skulle vara så farligt att äta en snickers på väg hem från träningen? Nej, det är ju absolut ingen fara. Om man inte köpt en fyrpack och redan ätit upp tre, på den korta sträckan mellan ICA och hemmet. Det blir mer än en snickers i kilometern. Men eftersom jag nådde hemmet innan jag hann påbörja den fjärde, lämnade jag den i bilen och gick raka vägen in och åt middag.
Efter tre snickers och en middag borde varje normal människa ha fått nog för ett tag. Men nej. Min bil-snickers ropade på mig hela kvällen. Endast för att jag bestämt mig för att fyra snickers helt enkelt inte är ok, ignorerade jag ropen och gick istället lös på barnens överblivna kalasgodis. En näve med torra skumtomtar gick också ner hur lätt som helst. Sen var ju dagen ändå förstörd så jag kunde lika gärna äta upp mozartkulorna och burken med de felköpta pepparkakorna som ingen ville ha.
Men fyra snickers, det äter ju ingen normal människa.
