Sällan är bombardemanget av glada vänner i sociala medier lika intensivt som runt midsommar. Jag scrollar mig igenom dukade sillbord, blomstrande fester och midnattsdopp och allt är en fantastisk idyll – Sverige när det är som vackrast, maten när den är som godast, vänner när de är som gladast, barnen när de är som finast.
Jag blir inte provocerad av allt detta, för jag är lyckligt lottad och har också en jättefin midsommaridyll omkring mig. Då är det lätt att glädjas åt andra och jag Gillar och Gillar och känner att vi lever ett riktigt drömliv, här uppe i vårt fredliga ljuvliga land.
Men jag minns, och kommer aldrig att glömma, hur det känns att vara ensam. Då grodde avundsjukan och missunnsamheten och utanförskapet, när alla andra hade skitkul och alltid var JÄTTEUPPTAGNA.
Ensamhet för mig nu för tiden, är rena lyxen. Jag behöver den och jag längtar efter den och jag njuter av den. Men det är ju för att den är önskad och självvald.
Ensamhet förr, var ren horror. En sorg och ett stressmoment och absolut inget jag ville ha. Förutom att det var ledsamt för egen del, var det också pinsamt. Att vara ensam är så tabubelagt.
Så jag var lättad att det inte riktigt märktes, jag var ju alltid omgiven av folk. Hade man dessutom en fin familj där man alltid var välkommen samt ett konstant pärlband av pojkvänner från tretton års ålder, så var det lätt att förvirra bort det sorgliga faktum att jag själv måste ta alla kontakter bland vännerna jag ville umgås med, för ingen ringde mig först.
Att ha ansvaret för att hålla kontakten var tröttande och förnedrande. Men utan eget initiativ så var jag sällan med. Kanske hängde det ihop med om jag själv var en bra vän. Detta ältade jag mycket och ofta. Vad gjorde jag för fel?
Ett av mina sämre minnen i livet, är dagen när jag fyllde 23. Jag bodde i Lund och hade bjudit lite folk på födelsedagsmiddag på kvällen, studentkompisar som var kvar i stan över sommaren och några kollegor från krogen. Här är vad som hände: Ingen kom. Tänk dig känslan att stå där med dukat bord, musiken på och kylen laddad med vin och ingen kommer. Har ni fest eller? Det var så pinsamt att det tog mig flera år att bara kunna säga det högt.
Idag njuter jag av att inte behöva uppleva sån skit mer. Jag lägger ingen tid på folk som inte väljer mig, och jag har lärt mig att trivas i eget sällskap, att inte behöva så mycket. Och det märkliga är att ju mindre man behöver, desto mer får man. (Måste vara samma konstiga fenomen som i jobbsökandet – de riktigt roliga coola jobben går alltid till dem som redan har roliga coola jobb.) Jag är omgiven av smarta sköna människor som gärna vill hänga med mig, mer än vad jag hinner. Hur härligt är inte det. Jag är tacksammast av tacksamma.
Och en sak värmer mig ofta, orden från min bästa vän i världen; Du är alltid välkommen hemma hos mig. I alla sammanhang, oavsett vilka som deltar och eller vad det är för händelser eller traditioner så är du alltid välkommen i mitt hem och bland mina vänner. Jag vill alltid ha dig med och du passar alltid in. Känn på den.
Nu kanske ni tror att jag tänkte komma med en liten moralkaka om att man borde ta hand om sina medmännsikor som verkar ensamma, och bjuda med dem i sin mysiga facebooktillvaro. Det tänkte jag inte. Själv unnar jag mig att bara umgås med folk jag gillar och trivs med, nu när jag har förmånen att kunna välja själv.
Men jag har slutat utgå från att alla självklart har roliga saker bokade sen ett halvår, när storhelger eller semester närmar sig. Och krafsar man lite på ytan så visar det sig att många har faktiskt inga planer när man tror att alla andra har planer. Så vågar man bara fråga istället för att hålla skenet uppe kan det hända massor av kul grejer.
Och jag är ödmjukt tacksam över alla mina vänner; de som ringer först och bjuder in till midsommar och nyår, de jag träffar sällan men tycker jättemycket om, de jag träffar dagligen och flabbar ihop med på jobbet, de som faktiskt tar sig tid för att gå på bio, gå en pw eller till och med resa ihop, de som bor på samma gata och kommer skuttande i träskor för att låna ägg och de jag knappt känner men som skriver sina tankar till min bloggmail.
Gilla på er.
Bilden: Goa vänner lagar mat i mitt kök, en glad kväll i våras.
