Jag sitter och stirrar. Jag borde verkligen jobba. Jag borde ringa, maila, ha bra idéer och skapa aktiviteter.
Men det gör jag inte. Jag stirrar. Det är totalt komaläge och den envisa rösten i bakhuvudet som säger att om jag inte får något gjort nu bildas ett hopplöst berg som blir jättejobbigt att hantera sen, den rösten ignorerar jag. Jag hör den knappt.
Jag tvingar mig själv att göra några enkla punkter på listan. Det känns som att gå åt fel håll i rulltrappan. Jag dricker te och stirrar lite till och plötsligt är dagen över. Då får jag ångest och lovar mig själv att imorgon, då minsann!
Men nästa dag blir likadan. Jag klarar inte ens av att skriva längre, det som annars är min tillflykt i alla lägen, och jag hatar mig själv till slut. Det hjälper. Jag har alltid haft en stark pliktkänsla och den har hjälpt mig att resa mig upp många gånger.
Jag tar min nya energi med mig till gymmet och kör så att det ryker. Jag kör så att jag får ett astmaanfall, vilket inte har hänt på säkert ett år. Sen bestämmer jag mig för att sluta överäta och köper hem lite detoxgrejer. Allt går kanon tills jag drabbas av en tillfällig depp och kastar mig över snabba kolhydrater som täcker behovet för några Iron man. Världens bästa sätt att känna sig misslyckad. Så jag önskar att jag var rökare igen, för om man är det finns det alltid något man kan ta till när man är frustrerad, man kan alltid röka lite. Men vem orkar röka. Jag tar ett glas vin istället.
Sen tröttnar jag på mig själv på riktigt, bestämmer mig för att lyfta blicken ut mot världen istället för inåt. Det visar sig vara en bra idé och jag får ny energi.
Jag ber om ursäkt på jobbet för att jag varit hopplös.
– Behöver du en ordentlig spark i baken? frågar Mathias hjälpsamt. Eller vill du ha pepp och inspiration?
Men det behövs inte. Självförakt blir mitt bränsle och till slut hostar motorn igång igen.
Nu kanske en och annan tänker att man borde hålla skenet uppe och inte berätta sånt här om sig själv. Men jag är 43 år och det bästa med det, är att det inte är så noga hur saker framstår längre.
Och jag tror uppriktigt att jag inte är ensam om att hamna i en destruktiv nedförsbacke ibland. Jag är möjligtvis ensam om att säga det högt. Men jag förstår det inte; hur förnuftet bara fladdrar iväg, hur man blir som ett löv i vinden, utan styrning och utan kontroll.
Så här borde det funka:
Man är på gott humör, allt är som det ska. Och om inget inträffar – man träffar ingen, man läser inget, man byter inte miljö, man facebookar eller pratar eller chattar inte med någon. Inga intryck alltså, man bara finns – då har man fortfarande samma känsloläge en timme senare.
Så här funkar det:
Man är på gott humör, allt är som det ska. Inget inträffar. En timme senare är allt helt fel. Och inte lite fel heller, det är så skitdåligt det kan bli. Man kan plötsligt avsky den man älskade för en stund sedan, utan att ens ha varit i kontakt med personen.
Som tur är funkar det lika ologiskt åt båda håll. Jag kan göra inget och gå från nolläge till ren glädje av ingenting mer än egna tankar. Och det här kan man öva på, säger Jenny. Man kan styra skeppet, om man bara lär sig hur. Man kan välja att vara ett löv, eller att vara en klippa. Om man lyckas ta sig ur komaläget och ta kommandot.
Och jag är på gång, till slut, och glad över att du fortfarande läser.
Stay tuned.
