Det dånar i hela huset, som ett galet raveparty med Armin van Buuren. Det går inte att prata med varandra, eller kolla på tv, men ungarna har vant sig och själv är jag bara tacksam. För dunket betyder att maken lagar mat till oss, och att jag slipper.
Ibland hör man några strofer på andra språk blanda sig med musiken. Italienska innebär att det flyter på och att Niklas är nöjd. Hör man däremot tyska, eller ännu värre, finska, är det bäst att hålla sig undan.
I vårt hus har vi minst femhundra glas, fyra kaffemaskiner, alla skålar/apparater/verktyg man kan använda i ett kök, kylen full av matvaror som jag inte kan identifiera samt dryck så att vi skulle kunna vara konstant berusade de närmsta tio åren. Jag är gift med en mat- och vinnörd.
Det måste vara jättesorgligt för honom att leva med någon som jag; mitt eget intresse för mat och dryck är synnerligen svalt. Jag har utarbetat en utmärkt meny som jag skulle kunna köra dagligen: En näve cashewnötter i timmen från morgon till kväll. Noll jobb, noll disk och man håller sig lite lagom mätt. Blir man aphungrig kan man alltid festa till det med ett kokt ägg. Jag har också infört konceptet Glassmiddag, ett populärt alternativ här hemma när Niklas är bortrest. Mer populärt än spontana hopaplockmiddagar i form av upptinade fiskpinnar, en rulle digestivekex, lite saltgurka och en slatt blåbärskvarg.
Så jobbar inte Niklas. Han börjar inte ens i änden Vi har ju lite revben i frysen, det blir bra på grillen imorgon. Eller Lamm vore gott. Det skaffar jag till lördag. Nope. Det är mer Nu är det läge att plocka upp min Chateau Margaux från 1996. Undrar vad som skulle passa bäst till den? Det måste vara vildsvin. Jag tror jag skjuter ett vildsvin till på lördag. Typ.
När vi var på bröllopsresa i Sydafrika (det var elva år sedan och innan man riktigt hade identifierat sin egen vilja) besökte vi vingårdar. Dörrarna öppnades till de mest fantastiska miljöer. Jag var lite smått uttråkad på själv vinbiten redan då, men när jag satt med Niklas i Ernie Els soffa i ljuvliga Stellenbosch, och njöt av Ernies fina vin i hans underbara hus där vinturisterna diskret drällde omkring, då kunde till och med jag njuta av nördlivet. För nördarna är bra på njutning.
Vingårdsmänniskor är inget stressat folk. Och kommer man i sällskap med en sommelier blir de glada över gäster som faktiskt begriper deras produkt. Först ska man praaata om vad man ska dricka. Känna efter ordentligt ska man. Sen ska man diskutera sitt val. Sen ska det luktas och tittas och snurras. (Här är det direkt olämpligt att hoppa över detta viktiga stadium och bara hälla i sig en slurk, men det brukar vara fler än jag som är frestade). Sen ska det gurglas och smakas, och eventuellt spottas. (Eller inte.)
Hur mycket jag än gillar att resa med min älskling så är det slut på vinresorna nu. Max en vingård per resa gäller. Som tur är har han gott om vänner som gärna följer med på provningsmaraton i europeiska vindistrikt, och sedan dagligen kalasar på femtimmarsmiddagar som innehåller minst tio olika djur.
Det här med vad ”Gå ut och äta” innebär på resor, lärde jag mig tidigt. Själv trodde jag att det betyder att man 1. Går ut 2. Äter.
Men nej. Gå ut och äta innebär att man vandrar runt i timmar och kollar in olika restauranger. Utan att äta. Man ska liksom bara känna efter vad som blir bäst. Suga på beslutet, låta sig lockas av fantastiska menyer. Själva ätande kommer långt efter att jag har fått ett blodsockerras och blivit en galen häxa med skoskav. I början blev detta en återkommande källa till konflikt på våra resor. Men nu har jag lärt mig. Först äter jag något. Sen går vi ut och läser menyer. Alla är nöjda.
Jag måste skryta lite över min man också. Sen han var liten, och som alla ungar innan Youtube läste Guinness rekordbok, har han drömt om att bli världsmästare. Realist som han är anpassade han drömmen efter verkligheten, och förra året gjorde han en jättesatsning på att slå världsrekord i champagneprovning. Varbergarna och branschfolket ställde upp, och Niklas höll en massprovning för över 700 personer. Försöket godkändes av Guinness och jag är numera stolt fru till en världsmästare. Och även – det här menar jag uppriktigt, efter att ha besökt osannolikt många fantastiska restauranger – den bästa kocken jag vet.
Vill du boka provningar i ungefär vad som helst, med ett riktigt proffs? Besök www.tastebysteinwall.se.
