Det är torsdag och min näst sista dag på jobbet Det är en konstig dag och jag vet inte riktigt varför, men den är kolsvart. Jobbet har råkat bli världens röra lagom till avslutet. Det bränner i halsen men jag svarar på missnöjda mail och får lite skäll i telefon av någon som drabbats av IT-frustration och bara måste få ut det. Planlöst krafsar jag i pappershögarna för att bli klar men allt är ovanligt jättejobbigt.
Jag träffar en kollega som jag verkligen tycker om och säger hejdå, vi lär inte ses utanför jobbet. Och där någonstans när jag vänder mig om så börjar tårarna rinna. Sen går de inte att stoppa.
Jag sätter mig vid skrivbordet och fortsätter snora och jobba, och Anna kramar mig och ger mig ett bra pepptalk, vi gissar att det är förändringsångesten som satt klorna i mig. Hittills har jag bara fokuserat på allt nytt och roligt som väntar, och inte tänkt på allt bra jag lämnar.
Men tårarna skvalar ändå vidare. De är inte de första tårarna på vårt kontor, där har det bölats över misslyckanden och skilsmässor och missfall och sjuka gamla föräldrar som gått bort och vi har hanterat det mesta, inga konstigheter alltså. Fast själv gråter jag nästan aldrig längre, jag kan inte ens minnas när det sist hände så jag fattar ingenting.
Sen går jag förbi tidningsstället och ser gårdagens DN, och det är samma bild på framsidan som jag såg på facebook samma morgon. Någon som rör vid en liten barnfot som sticker upp ur marken. Ett litet barn som begravts levande i rasmassor. En bild från kriget, som suger tag i mig igen, som sopar omkull mig och vrider om i hjärtat. Kriget som pågår nu, i denna stund. Samma stund som vi ägnar åt ytligt och meningsfullt blaj, medan barn dör i den mest skrämmande fasa. Fast det är ju inte mitt barn. Eller ditt. DET hade ju varit en katastrof på riktigt.
För hundra år sen såg jag en holländsk film, en fantastisk berättelse, som hette Antonias värld. I filmen finns en man som är deprimerad, han säger att han lider av Weltschmertz. Världssmärta. Alltså ren ångest över världens ondska och orättvisa, som gör det svårt att se meningen med att leva.
Det begrep jag inte så mycket av just då, och det är kanske bra att man inte förstår den känslan när man är tjugo. Men nu förstår jag.
För det mesta är jag avtrubbad. Jag tar inte in så mycket elände, varken verkligt våld eller fiktivt. Många dagar väljer jag, precis som du, att bara scrolla förbi alla eländesstatusar i flödet. Jag orkar helt enkelt inte bli påverkad och få en släng Weltschmertz. Då väljer jag den enkla och lata vägen och skänker pengar till andra som hjälper, så jag slipper bli berörd men ändå kan stå ut med mig själv.
För nu när verkligheten välter över mig fungerar ingenting. Jag mailar och gråter. Jag kramar någon hejdå och gråter. Jag fikar och gråter. Jag fotograferar och gråter (en liten utmaning minst sagt). Jag kör bil och gråter. Jag kramar mina barn och gråter. Jag facebookar och gråter. Jag går och lägger mig och gråter, och jag gråter i duschen nästa morgon också. Jag fortsätter gråta på jobbet och Anna tröstar igen.
Efter två dagar har jag bölat klart och det går att skratta igen, även om bilden fortsätter att bränna i minnet. Men jag är glad att över att Weltschmertz välter mig ibland; Vem vill vara opåverkad som en samhällets dammtuss, utan substans eller riktning? Den gör mig tacksam, och det är den tacksamheten får mig att vilja agera. Att dra mitt lilla strå till stacken för en bättre värld.
Många av er har säkert sett bilden jag skriver om. Jag vill inte lägga den som toppbild här även om det hade varit naturligt utifrån innehållet, av respekt mot den lilla människa som inte finns mer.
