På lunchstället jobbar en tjej med overkligt ljusbruna ögon. Som bärnsten, och de lyser mot det svarta håret. Hon har mest att göra av alla som är där och hon är minst stressad. Vi andra trampar varandra på hälarna vid salladsbuffén och kollar mobilen tre gånger under den minut det tar att få maten.
Jag sätter mig med min gammelmedia vid ett bord men kan inte låta bli att iaktta henne. Hon är petit på ett elegant sydeuropeiskt sätt, ungefär i samma storlek som jag var när jag var åtta. Hennes volangblus är jätteopraktisk att jobba i, men hon ser glad ut ändå och struntar i förklädet och hackar sallader och gnolar, och jag hör henne säga att hon gör alla bakverk själv.
Sen kommer hon fram till mitt bord med min bakade potatis.
– Här är till dig min vän, säger hon, och väntar med att ställa ner den tills jag hunnit flytta på tidningen.
Min vän? Va? Jag är ju kund. Vi känner inte varann. Så här pratar vi inte till varandra. Så där trevligt. I onödan trevlig. Så fantastisk. Jag blir nästan kär.
Själv är jag en social isbit när det kommer till känslouttryck. Jag skulle aldrig komma på tanken att kalla en främling för min vän. Över huvud taget är jag antagligen inte särskilt trevlig. Men idag lärde jag mig hur ett litet ord kan sätta spår en hel eftermiddag. Snällspår. Jag vill bli smittad.
You made my day, min vän.
(Bilden är tagen vid annat tillfälle)
