Vi står längst fram i publikhavet och väntar på Carola. Carola verkar inte ha någon brådska till jobbet och för ovanlighetens skull har vi inte heller bråttom någonstans. Det är mitten av juli men känns mer som mars, ändå njuter jag av tillfället som uppstår; att stå tillsammans med mina vänner och prata utan att kunna göra någonting annat vettigt än att just stå där och vänta och prata.
Jag ältar lite om min besvikelse över att inte ha nått målet på varbergsloppet förra helgen, hur några sekunder kan göra så stor skillnad för om man är jättenöjd eller har misslyckats. För jag känner att jag har misslyckats, trots att jag gjorde min bästa tid någonsin med ganska dåliga förutsättningar.
– Men du gjorde ju inte jobbet, säger syrran. (Det är tur att man har syskon, så man får veta sanningen.) Du tränade styrketräning och crossfit och yoga istället för intervallöpning. Det är klart att du inte blev snabbare.
Det uppstår ett ögonblick av klarsyn i gruppen, för detta är ju applicerbart på det mesta i livet. Där man lägger sin energi, där får man sitt resultat. Och det räcker inte att ha en plan. Man måste följa planen också.
En av tjejerna ska gifta sig om ett par veckor, och har insett det räckte inte med att bara hoppas på att vara i sitt livs form och några kilo slankare på bröllopet. En berättar om skådespelardrömmarna, hur hon insåg att bara talang är inget att förlita sig på – man måste göra jobbet. Och det kostar, för det är inte bara det lönsamma jobbet vi pratar om. Det är motgångar, hopplösa försök, orättvisor och massor av ibland bortkastade arbetstimmar som måste läggas in i satsningen. Gör man inte jobbet, är man kanske inte tillräckligt motiverad.
Själv känner jag hur en insikt smyger sig på mig. Jag har inte nått framgång med mina drömmar, för jag har inte gjort jobbet. (Och då pratar jag inte om löpningen.) Jag är motiverad, men har tänkt att om jag bara önskar mig något tillräckligt mycket så kommer själva önskandet att vara tillräckligt.
För mitt liv har kantats av tur. Otur också, absolut, men min tilltro till att saker faktiskt kommer att sluta till min fördel är orubblig. Allt annat är bara vägen dit. Jag tror verkligen, varje gång jag skrapar en trisslott, att jag kommer att vinna. Och en kort liten stund innan det är kört, stannar jag i den sköna känslan av att galet kul saker snart kommer att inträffa.
Det lär finnas forskning på att människan ofta får vad den förväntar sig, och det tror jag på. Förväntar man sig livets smulor lär man aldrig få något annat. Själv förväntar jag mig tårta. Och för det mesta får jag tårta, även om det ofta tar mycket längre tid än jag vill.
Hur härligt detta än är, har tilltron till turen gjort mig lat. Jag har satsat halvhjärtat, och tagit myrsteg för att trygghet och konsekvenser har känts viktigare än drömmar och glöd i livet. Men att tro att livet ska bli som en lyckad idol-audition, är direkt korkat.
– Fast det stämmer ju inte, tycker någon medan vi virar sjalarna ett extra varv runt oss och börjar skicka onda tankar till Carola. Massor av människor som har talangen, som gör allting rätt, sliter hårt och satsar fullt når ändå aldrig sina mål. Musiker och andra kulturarbetare, alla elitidrottare som aldrig hamnar på pallen…
Vi vänder och vrider på detta en stund, men faktum kvarstår; sannolikheten att man når pallen är noll om man inte gör jobbet. Sannolikheten att man får sitt manus publicerat är liten om man inte gör det hårda och hjärtskärande redigeringsarbetet. Sannolikheten att man är superslank på bröllopet ökar betydligt om man kör sina pass och hoppar pizzan.
Och det räcker inte att jobba hårt, om man jobbar med fel saker. If you want corn – plant corn, som Manuel Knight säger. Odla då inte potatis.
Sen kommer Carola. Man kan säga att hon har gjort jobbet. Hon lyser som en hundrawattslampa och värmer upp hela den iskalla parken och hon kör så det ryker. Hon är antagligen Sveriges sämsta artist vad gäller mellanprat på konserter och det är många Ojsan som det blev, under hennes två timmar på scen. Men när hon sjunger, till och med när hon sjunger fåniga musikallåtar och söliga godnattvisor, så blir jag tårögd och berörd långt in i hjärtat. För hon har behållit fokus på det som är viktigast – sången – och där hämtar hon ut vinsten.
Wannabe Carola.
