Egentligen tycker jag inte ens om att skriva. Jag skriver bara för att få bekräftelse. Jag tycker inte om att träna heller. Jag gör det, flera gånger i veckan, bara för att få andras gillande.
Japp, så är det, fick jag veta häromdagen.
Det här var bland de knäppaste jag har hört om mig själv. Om man bortser från att det antagligen sas i syfte att göra mig ledsen, så har jag ändå ett enormt behov av att dementera det.
När jag var yngre var jag inte särskilt lycklig. Jo, slängvis glad, men vilse. Jag hade inga drömmar och inga planer och inga ambitioner. Jag visste inte vem jag var eller vart jag ville eller vad det var för mening med alltihop.
Det där sista vet jag fortfarande inte riktigt. Men det andra, det hittade jag när jag fann mina passioner i livet. Att formulera sig ord. (Mitt sätt att tänka.) Att använda sin kropp. (Mitt sätt att må bra.) Att känna magi i mötet med andra människor, som leder till att man berörs och utvecklas. (Min glädje.)
Om man älskar att skriva, så behöver man aldrig mer 1. Vara ensam 2. Ha tråkigt. För det är faktiskt så befängt att man själv kan hitta på människor, och bli så fäst vid dem att man hellre umgås med dem än med verkliga människor. Och har man hittat nyckeln till att formulera sina tankar i ord, vilket gör verkligheten runt omkring en både tydligare och mer begriplig, så blir det aldrig mer tråkigt. Jag har inte haft skrivkramp en minut i hela mitt liv. (Eller jo, den där gången när jag skrev om skovelbärare och dvärgbrytare på Ringhals 4:s revisionsavställning. Då stod det still en stund.)
Ett tangentbord, eller papper och penna, så behövs det egentligen inget mer för att jag ska vara nöjd väldigt väldigt länge.
Till bekräftelsen då: Världens finaste bonus. Klart det gör mig lycklig att du läser. Klart det gör mig lycklig att massor av människor som inte ens känner mig, lägger sin tid på att läsa mina tankar och ibland till och med sprida dem vidare. Att jag får beröra, och väcka nya tankar hos andra. Jag vet inte vad det är för en konstig stackare som inte blir uppmuntrad av sånt. Vilken kock älskar att laga mat som ingen ska äta? Vilken musiker vill skriva låtar som ingen ska lyssna på?
Och jag vägrar förminska det, eller hymla om det. Jag blir världens gladaste när tjejer i toakön, främlingar på ICA, föräldrar på skolan, folk jag möter i jobbet, okända vänner på nätet och alla ni säger att jag har berört er med något jag skrivit. Det gör mig galet stolt.
Men jag skulle skriva oavsett. För att jag måste. Och vill. Och älskar det. Och vill bli bättre.
Så, som man säger där jag kommer ifrån; Käften på dig. Fula Jante.
Och jag tränar när gymmet är stängt. Jag springer lopp med mina vänner fastän jag alltid är sämst. Jag klämmer in träningspass även när jag inte orkar. För att jag älskar det, och att använda min kropp får mig att må som en drottning. The queen of f-ng everything. När jag började träna var det en drivkraft att bli En sån som tränar. Men nu har jag inget att bevisa längre. Jag vet att allt är möjligt, och jag är stolt över vad jag uppnått där också. Och vad någon annan tycker om det, är så sekundärt det kan bli.
Så käften på dig, fula Jante. Och låt mig få njuta av bekräftelsen, för det är ju knappast så att jag inte sågar mig själv vid fotknölarna dagligen på massor av områden.
Häromdagen berättade en kvinna jag inte känner, men som läser min blogg, att jag verkade vara så perfekt så det blev jobbigt. HAHAHA. Det tog en stund innan jag fattade att hon menade allvar. Och det är ju obegripligt efter allt jag skrivit om avundsjuka, misslyckanden, ångest, refuseringar, vilsenhet, livsstress, olycklig kärlek, tablettberoende, ensamhet, sorg, besvikelser, otillräcklighet och ängslig fåfänga. Jätteperfekt ju.
Men en sak är helt perfekt i mitt liv: Jag älskar att skriva och jag tänker aldrig ge upp min dröm. Den passionen – där har du något att vara avundsjuk på, Jante.
Foto: Caroline Göransson, Found – som har tagit flera av bilderna på hemsidan. En fantastisk fotograf. Och person.
