Dagen innan jag skulle springa mitt första millopp, ungefär fyra månader efter min första kilometer, fick jag ett sms från PT-Olivia. Inga mer onda tankar nu, skrev hon. Glädje och energi! Du är grym!
Hon måste ha hört mina tankar tvärs över hela stan, så högljudda var de. De lät ungefär såhär: Det kommer aldrig att gå jag är helt värdelös och jag springer för långsamt och det är 30 grader jag kommer att få en värmekollaps och det är lika bra att jag skiter i det här jag kommer ändå att misslyckas korkade idiotpåhitt.
Min teori: Konsten att nå sina mål ligger i god självinsikt. Man måste veta varför man misslyckats tidigare, och man måste veta varför det knäckte en. Man måste veta i vilka sammanhang motivationen faller och när motgångarna dyker upp. Känn din fiende alltså. Och var beredd med en plan för hur du ska bemöta den.
Negativ attityd, som inför loppet ovan, var min största fiende när jag började träna för två och halvt år sedan. Att bomba sig själv med låga förväntningar och dåligt självförtroende inför en prestation är inget vinnarkoncept kan jag lova. Men på samma sätt som man tror på sina egna elakheter, kan man också lura sig själv till energi.
Förmågan att lura sig själv måste man öva på (har jag lärt mig av Klok-Jenny). Jag brukar öva när jag kommer till backar. Alternativa attityder till backen: Elaka backjävel, dig orkar jag aldrig eller Wow, backkompis, min kanonchans att bli lite starkare. Min naturliga läggning ligger lite mer i det första alternativet. Men min tro på att man kan bli vad man vill, är orubblig. Så jag låtsas att jag är positiv. Jag fejkar min energi och min lust till utmaningar. Och på något märkligt sätt funkar det ofta.
Innan man börjar med fejket, kan det vara bra att på allvar ifrågasätta sitt mål. Varför vill jag dit? För att jag borde? För att alla andra vill dit? Och vill jag verkligen dit så mycket, att jag är beredd att göra jobbet? Eller vill jag bara ha resultatet, fast utan ansträngning?
Här kommer nästa fiende: Fel drivkraft. Att gå ner i vikt är till exempel för mig en befängd anledning att träna. En snygg figur är bara bonus, den kommer kanske om man tränar. Eller inte. Slank blir man för det mesta i köket, inte på gymmet.
Mina drivkrafter när jag började: Bli stark. Bli frisk – jag var galet trött på ständigt känna mig lite småsjuk. Kunna gå i trappor/backar utan att flåsa så jag skäms inför den som går bredvid. Öka mina chanser till en friskare ålderdom och ha ett bättre utgångsläge om jag skulle åka på svår sjukdom. Och den sista och kanske starkaste drivkraften: Jag ville vara en sån som tränar. Jag ville vara en av dem som springer loppet, inte en i publiken.
Vissa förespråkar högt satta mål, på lite högre nivå än du tror att du klarar. För mig funkar detta inte alls. En fiende till alltså: Orealistiska mål. Jag gillar att nå mina mål hela tiden. Då måste målet vara rimligt. Mitt första mål var att få in vanan att träna minst tre gånger i veckan. That´s it. Oftast blev det fyra, då var jag jättenöjd. Men själva utmaningen var att aldrig kompromissa, att aldrig känna efter om jag hade ork och lust. Bokat? Bara att köra.
För detta är nästa fiende: Att ifrågasätta sitt beslut varje gång det är dags för en ansträngning. Jag planerade veckans pass varje helg, och skulle jag åka bort fick träningen åka med. Ingenting, utom riktig sjukdom, fick mig att omplanera.
Och här kommer sista fienden: Att tappa vanan när livet knör sig på och stör i form av sjukdomar, stress, roliga eller jobbiga händelser och andras ohjälpsamma attityder. Beware, säger jag. Och minns varför du gör detta.
Jag är för övrigt en stor vän av belöningar. Vissa presterar bäst med piskan över sig, men jag är en morotsmänniska. Under det första året jag tränade, gav jag mig själv en belöning varje månad jag lyckades följa min plan. Och nu pratar vi inte att unna sig lite frosseri eller lathet som belöning, jag menar riktigt bra grejer som inte motverkade målet, alltså lyx som hjälpte mig framåt: Nya löparskor. En träningsresa. En massage. Det blev en dyr historia att hålla på så hela året, med PT och allt. Men det var mitt livs bästa investering, nu sitter vanan som en smäck.
Numera har jag nya drivkrafter, och tyvärr ny fiende också. Men det får bli en annan historia.
Bilden: En riktigt bra backkompis, eller kanske backjävel. Bilden är från en träningsresa på Playitas och den är tagen av Henrik Bramsved på AerobicWeekends.
