– Hej, skriver jag till Korridor-Katrin som jag inte träffat på minst åtta år, kanske tio. Jag ska ner till Malmö, har du tid och lust att ses på torsdagskvällen?
– Vad kul! skriver Katrin. Klart jag vill. Jag fixar tid.
Jag älskar vänner som spontant vill träffas IRL, utan sju veckors planering. Vilket tyvärr ofta krävs, eftersom vi alla är så upptagna av springa ekorrhjul att vänner hamnar långt ner på listan, såvida det inte är hela familjens vänner för då blir det ju praktiskt att fira nyår ihop. Och själv skulle jag verkligen behöva mig en kraftig släng av spontanitet.
Jag förstår absolut att det kan kännas viktigare eller roligare att jobba, alltså att kunna ha ett jobb som gör att det inte finns så mycket fritid. Jag förstår också att barnen behöver sitt. Och relationen. Och hemmet. Eller vänta nu – här är det nog slut på förståelsen. Jag fattar att man måste köra tvättmaskinen och skura toan ibland. Men allt det andra? Hemmet är sådan enorm energi-, tid-, och pengaslukare för många, att det blir väldigt lite över till kul upplevelser med vänner. Den prioriteringen fattar jag inte. Men jag fattar i alla fall att det finns något jag inte fattar med att ett fint hem kan kännas mer intressant än en weekendresa med kompisarna, för här är jag definitivt i minoritet. Som tycker att hemmet är mer en lokal att sova i än en hobby.
Fast ibland blir jag ledsen om jag ALDRIG blir prioriterad. Jag tröttnar på en hopplös kompis och frågar om det är lathet eller ovilja som är orsaken till att hen aldrig tar ett initiativ. (Så brutalt rättfram brukar jag inte vara för jag är ganska väluppfostrad, men vi har alltid kört med raka rör. Dessutom slutar man ju bry sig efter ett tag.)
– Inget av dem, kommer svaret. Orsaken är orkeslöshet.
Och det kan jag verkligen, tro mig, förstå. Ibland orkar man inte peta in något i de små korta luckorna som uppstår mellan fotbollsträningar och sopåtervinning. Man måste bara få andas. Läsa tidningen. Titta på Bron med Nicke.
Men får man vara orkeslös alltid? Så trött eller upptagen att man ALDRIG förslår en lunch, en kaffe, en bio, promenad eller ens ett telefonsnack? Får man inte förvänta sig någonting av vänner?
– Orkeslösheten är ju permanent, svarar jag. Jag känner mig oviktig här. Du är en hemsk kompis.
– Måste du vara så kategorisk. Alltid, aldrig, viktiga vänner, oviktiga vänner… Kan det inte bara få bli som det blir?
Jo, det funkar. Om det finns balans i behoven. Eller om det känns ok med obalans.
Jag vet att det mest tabubelagda som finns är att ställa krav på vänner. Så det gör jag inte, och jag vill inte ha några krav på mig heller. Jag säger såhär istället:
Det finns vänner som pratar om att man borde ses, som ändå aldrig tar initiativ, som bara vill träffas om det inte innebär något opraktiskt för någon annan i familjen, som har varit hemma hos en fem gånger utan att bjuda tillbaka och som aldrig skulle drömma om att prioritera vänner framför familjen ens en helg.
Och sen finns det såna som Katrin. Man har ingen regelbunden kontakt, men det finns balans i behoven och trillar det ner ett tillfälle i knät så tar man det om man kan. Man kanske till och med skapar ett själv. Eller som silbergarna – man struntar i städet och fixet och ses i fuljeansen med en kaffetermos eller en flaska vin och så får ungarna drälla lite med en fotboll och krångligare än så var det inte. Eller som Elisabeth, som kanske inte alls hade tänkt att gå ut och gå men det är ju inte världens grej att tänka om så då gör hon det. För att det är bra bränsle för vänskapen.
Bara att välja vem man vill vara. Inget är rätt eller fel här. Men lite olika härligt, tycker jag.
Det jätteviktigt för mig att äga min egen tid. Det finns massor av tillfällen då jag hellre vill köra ett träningspass än vara social. Skriva istället för att fika. Vara med barnen istället för att gå ut på krogen. Och det har inget att göra med hur mycket jag bryr mig om någon.
Men om jag ALDRIG väljer min vän – är inte det ett oengagerat sätt att indirekt tala om att hen inte är så viktig? Och visst kan det vara ok med obalans i relationer; jag är tyvärr inte alltid viktigast för dem som är viktigast för mig, och det gör lite ont att inse men ibland värt det ändå och bara att tugga i sig. Jag kan bara styra över mina egna val. Eller ickeval. För ett ickeval är också ett val.
Bilden: En skön dag häromåret, då jag fick frågan om jag ville hänga med några tjejer och testa SUP. Och det blev en fantastisk dag.
