En gång jobbade jag med en person som jag hade svårt för. Vi jobbade inte så bra ihop och det uppstod problem ibland.
Och varje gång jag berättade för någon om detta, fick jag utan undantag veta att felet berodde på att vi båda var kvinnor. Kvinnor kan nämligen inte samarbeta. De hamnar i luven på varandra, är missunnsamma, pratar skit och intrigerar. Det berodde alltså inte alls på dålig personkemi, på otydlig arbetsfördelning eller på en svag frånvarande chef.
Långt innan jag började jobba fick jag lära mig att arbetsplatser med bara kvinnor ska man akta sig för, för där blir det hönsgård/ tävling/ konflikter. Män däremot jobbar med raka rör, med män på jobbet blir det mycket trevligare än med kvinnor.
Vem som kom med de här budskapen var jag inte så uppmärksam på innan, men det försöker jag lyssna efter nu. För det här är en myt som folk älskar att mata fortfarande.
My ass, säger jag om den. Det är inte min upplevelse.
Jag har jobbat på könsbalanserade arbetsplatser och jag har jobbat ensam, men framför allt har jag jobbat i grupper där merparten är kvinnor. Och mer omtänksamma kollegor finns inte.
När jag kom till Ringhals för tretton år sen, började jag i ett team med bara kvinnor. Det här med teamwork fattade jag först ingenting av. Det betydde alltså att vi löste våra uppdrag tillsammans, fördelade jobbet utifrån belastning och delade ansvaret för att allt hanns med i tid. Så hade jag aldrig jobbat innan, och det funkar ju inte heller om det i gruppen ingår lata människor som drar nytta av situationen, men några sådana fanns det inte. Det tog ett bra tag innan jag begrep att kunde säga till om jag fick uppdrag som jag inte kunde lösa själv. Att det fanns hjälp, och att mina kollegor gärna hjälpte mig. Och att min chef var en resurs i kunskap och stöttning.
Sen kom jag till redaktionen, där det också huvudsakligen jobbar kvinnor, och fick ännu en kvinnlig chef. Hon hade fått för sig att jag klarade av massor av saker och lassade på mig arbetsuppgifter jag aldrig haft tidigare. Och hela tiden fanns de runt omkring mig som ett stabilt skyddsnät – min chef och mina enormt begåvade kollegor. Gissa om jag växte. Under många år lärde jag mig något nytt av dem varje dag, och på min tioårsdag som ringhalsare minns jag att jag skrev en statusuppdatering om att jag aldrig en enda dag tyckt att det var tråkigt att åka till jobbet.
För förutom att vi har lärt oss av varandra, har vi också skrattat ihop varje dag. Gråtit en del också, men inte på grund av varandra. Vi har aldrig tävlat (i så fall förlorade jag nog den tävlingen för jag märkte aldrig att den pågick). Och båda mina kvinnliga chefer på kommunikationsavdelningen har vänt ut och in på sig själva för att se till att det finns möjligheter för oss att växa om vi ville det.
Nu har jag också jobbat med många fantastiska män som jag verkligen uppskattar. Men i det här fallet vill jag hylla kvinnorna – alla de smarta, roliga, kompetenta och omtänksamma kollegor och chefer jag har haft på Ringhals. De har lärt mig allt jag kan.
Och jag vill att du som läser detta tänker till, varje gång du slänger ur dig eller hör någon säga att kvinnor inte jobbar bra ihop. Fundera på var det kommer ifrån och vägra instämma. Nu tar vi död på den myten en gång för alla, och slutar dissa varandra.
Det sägs att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra upp.
Men jag tror där är ganska tomt.
Bilden är lånad från www.womengineer.org.
