Det är fortfarande mörkt när jag vaknar. Jag borde gå upp men orkar inte riktigt, något känns olustigt från drömmarna.
– Du, viskar jag till Mathias. Är du vaken?
– Mm, grymtar han i sömnen.
– Vad tror du är meningen med alltihop egentligen?
– Vadå alltihop?
– Livet typ. Är det verkligen att vara lycklig?
– Nej, det tror jag inte. Det är nog att känna att man gör något meningsfullt.
Nu har han vaknat. Han lägger armarna om mig och vi resonerar vidare, stora filosofiska frågor och små värdsliga funderingar. Plötsligt inser jag att vi måste ha babblat i över en timme.
– Vi måste upp, jag är jättesen till jobbet! hojtar jag.
– Va? Klockan är ju halv fem.
– Halv fem?! Så jag väcker dig klockan tre och börjar prata om meningen med livet, och du säger inte ens att det är natt?
– Det kändes som om du behövde prata mer än jag behövde sova, säger Mathias.
Jag lägger huvudet på hans axel och vill aldrig mer flytta det därifrån.
– DET KOMMER ALDRIG ATT HÅLLA, kraxade olyckskorparna, när Mathias och jag blev ett par för drygt två år sedan. Flyktförälskelse, fyrtioårskris och bekräftelsesjuka var några hjälpsamma förslag på vad som egentligen hade drabbat oss.
Men vi visste båda två att vi hade hittat hem. Vi såg det inte komma, men när vi väl hittat varandra fanns inga tvivel och har aldrig funnits, varken då eller sen.
Det är Valborgsmässoafton 2019 och vi är i Skagen. Vi står på trappan till Svenska sjömanskyrkan och vinden är minst sagt krispig, men det kvittar för solen lyser och det är vår bröllopsdag. En kort stund står vi bara där och lyssnar på ingångsmusiken och jag tänker att det här en av de stunder jag kommer att minnas i hela mitt liv. Det här är minnet som kommer att göra längtan outhärdlig om han dör innan mig. Det är nu man måste vara riktigt, riktigt vaken och närvarande och inte missa en sekund. Vi tar varandras händer och hos honom ser jag samma glädje som jag känner. Samma allvar och samma kärlek. Samma äkthet och samma tacksamhet.
Och det värker det i mig av lycka, över att jag ska få dela varenda dag med honom. Han som också vet, att allt är möjligt. Han som känner mig och vet vad jag tänker, som alltid är nyfiken och vill förstå, och som aldrig dömer. Som kan och vill prata om allt. Som vet hur man njuter av livet och förstår varför man måste stanna vid rapsfälten och rulla sig i det gula havet. Som är stark i både medgång och motgång, som alltid vaknar glad och som inte är rädd för någonting. Som är obeskrivligt generös, framför allt med det jag blir allra gladast över att få – hans tid. 
Vid altaret står min syster och svåger, och Mathias bror och svägerska, som alla representerar familj och vänner den här dagen. Prästen prasslar med en utskrift och läser upp en hälsning från pappa som mailat sin kollega i smyg (alla präster känner varandra på något outgrundligt vis). Det är så mycket kärlek i rummet och jag är glad att vi valde bort allt det där som traditionellt hör till ett bröllop, det skulle inte få plats. Love is in the air, och den svämmar över. Vi sväljer och blinkar lite när vi ger varandra löftena, och när vi går ut till Aviciis You be love så sjunger hjärtat.
Det blev verkligen ett minne för livet den här dagen, och i torsdags firade vi ett år som gifta. Känslan som fyllde rummet på vår bröllopsdag, den är fortfarande där varje dag med dig, Mathias. Tacksam är jag, och aldrig ska jag ta dig för given. Min kärlek. Mitt liv.
