Okänd man i baren igår på personalfesten: Du, din kompis. Vilken fin tjej.
Jag: Eller hur! Hon är fantastisk.
Han: Är hon gift?
Jag (som inte är mindre stenålders än att mäklaren i mig börjar jobba): Nope, hon är singel.
Han: Jag verkligen gillar henne.
Jag: Jag också!
Vi betraktar min kompis som babblar med nån annan lite längre bort. Hon har den där sköna utstrålningen man har när man dansat i några timmar och är lite sparkling men inte alls berusad och har ett kul snack med någon man inte känner och som fortfarande tror att man är felfri.
Han nöjer sig med att stå kvar jämte mig och beundra henne, samtidigt som han gläntar på dörren till sitt liv. Det är en liten glipa men ändå sipprar det ut massor av frustration. Jag sticker in en fot och skjuter upp dörren lite till. Det går jättelätt. Plötsligt kommer en hel flod av förvirring och längtan, även om orden inte är så många. Sen får han sårbarhetsångest och backar lite.
Men när man väl har känt magin i att dela förtroende, så är det lätt att bli hooked. I alla fall om man är som jag, och det är den här killen, så han fortsätter prata.
Han berättar att han tränar jättemycket nu. Då behöver man inte tänka eller känna så mycket. Blir det riktigt jobbigt tränar man varje dag och hela tiden.
Jag säger att det känns ju lite som flyktväg, det här med träningen, och han ser ut som om tanken aldrig slagit honom. Dörren är öppen nu och det går att säga vad som helst, och då gäller det att vara varsam. Jag uppmuntrar honom att fundera på orsaken till det ohämmade träningsengagemanget, om den är någon annan än att han vill bli superfit.
När jag går hem är jag lite glad, inte för att han är olycklig utan för att han öppnade dörren utan garantier. Fastän jag är en total främling och bara kompisen till den han egentligen vill snacka med och känslorna troligtvis hade en touch av öl. Ändå, ett förtroende. Som alltid är värdefullt.
Ett av mina mest lästa blogginlägg handlade om öppenhet, att bjuda på sig själv och sitt liv. Det skrev jag efter en enorm besvikelse över någon som jag spontant och bara på magkänsla bedömt som en god vän. Känslan, när man tror att det är riskfritt att vara sårbar och sen upptäcker att man missbedömt relationen, den är hemsk. Jag slog på mig själv ett bra tag efteråt, även om jag visste att jag egentligen inte gjort något annat än att ha för stor tillit.
Det här har jag gjort massor av gånger (hoppas att du är med på att jag inte bara pratar om kärleksrelationer, det handlar oftare om vänskap eller plötsliga kontakter med främlingar, som han i baren ovan). För jag är en addict för magi. Och mest av allt den magi som uppstår i möten med någon, magin när det öppnas en tunnel av förståelse mellan oss som gör att ljuset blir jättestarkt i båda ändarna och det pinglar högt av polletter som trillar ner. När tankarna glöder och hjärtat blir fullt av glädje och energi.
Ibland önskar jag att jag var lite mer, om inte sluten, så reserverad. Att jag kunde ta det lite försiktigt innan jag skickar in full sårbarhet. Jag är inte ett dugg modig, snarare dumdristig och beroende av magin.
Men när jag ser mig omkring bland alla som aldrig aldrig öppnar dörren, knappt om det är helt safe, så tycker jag synd om dem. Vad de missar. Det bränner ju aldrig till. Det glöder inga tankar och det sjunger aldrig i hjärtat hos dem. För det finns inget sätt att nå detta, utom genom sårbarhet.
Och jag är glad att kunna avsluta med att den där vännen som trampade till mig, vi pratade för första gången på månader häromdagen. Då slog hen upp hela dörren och tog sig tid att förklara, och jag accepterade ett ärligt förlåt.
För bara en idiot slösar bort chansen till magi.
