Man stöter på en gammal bekant som man inte sett sedan skoltiden. Det kan ju vara fantastiskt kul, särskilt när hen har tagit oväntade vägar i livet. Och det blir alltid en spännande story, när någon kokar ner ett helt vuxenliv till ett tvåminuterssnack. (Blir det inte det så är det sjukt sorgligt, då har hen antagligen inte rört sig utanför kommungränsen varken i tanke eller handling.)
Så långt bara roligt. Sen kommer den andra biten. Hur ser jag ut i den här personens ögon, så här 20-30 år senare? Hur låter min story i hens öron? Är jag lyckad eller loser? Som om någon annans uppfattning av mig avgjorde det.
Har man riktig otur möts man av det där trångsynta, kommentarer som Du var ju alltid lite… eller Jag kommer aldrig att glömma när du (idiotisk händelse)… eller Vad otippat att du skulle bli en sån träningsprofet, haha.
Är man en stabil person med god självkänsla kan man skratta bort gammalt strunt och konstatera att förr var förr och nu är nu. Så gör jag med andra. Jag har förlåtit dem gamla dårskaper och inser att även labila halvgalna sextonåriga tjejer växer upp och blir smarta bra kvinnor. Och killarna i klassen, ja de blev också män så småningom och förmodligen har de lärt sig att formulera hela meningar och slutat kasta isbollar på busshållplatsen. Alla jag träffar från förr får en chans att göra ett nytt intryck.
Mot mig själv är jag inte lika förlåtande. Jag är inte vän med mitt yngre jag. Att träffa folk som tror att jag fortfarande är likadan är förfärligt, jag måste lägga band på mig för att inte dra ett omotiverat försvarstal. Till och med skämt om den här tiden ger mig ångest. Framför allt om det handlar om att jag varit en dålig vän eller konstiga saker jag gjort i den eviga jakten på bekräftelse.
Och hur såg man ut egentligen. Jag letar och letar efter ett foto på mig själv i tonåren, men det finns nästan inga och jag är filterlöst ful på de få jag hittar. Jag väljer ett från studenten, en dag då jag var allt annat än glad men det syns inte tror jag.
Sen får jag lite meningslös ångest över att jag inte gjorde något vettigt av min utbildning. Att jag inte tog hand om mig utan behandlade kroppen som en soptunna. Att jag hängde med folk som inte brydde sig om mig. Att jag inte fattade att det fanns massor av möjligheter, min värld var så liten och jag var så korkad.
Jag ältar med syrran lite. Hon fattar inte riktigt vad jag pratar om.
– Du var inte mer korkad än nån annan, och du var jättesnäll, tröstar hon. Och rolig! Och alla har väl gammal skit med sig som man inte är superstolt över. Det är livet, liksom.
Men jag har svårt att släppa det. Jag vill kontakta alla inblandade och ge svar på tal, be om ursäkt, handla annorlunda eller vad som nu kan sudda ut skamkänslan. Jag skäms över att jag var en mes. En totalförvirrad mes. Att känna sig själv är det viktigaste som finns för bra relationer, men det kom jag på alldeles för sent.
– Men även om det var så illa som du minns, vad spelar det för roll nu? säger syrran. Man måste förlåta tonåringen i sig.
Det där sista fastnade hos mig. Man kanske måste det, och bara vara glad över utvecklingen. Men jag ville ändå dela tanken, för jag känner på mig att det finns många inre tonåringar där ute som behöver förlåtas.
Så nästa gång du stöter på den där gamla bekanta, eller får kontakt på Facebook efter många tysta år, kom ihåg det utmärkta citatet från Eleanor Roosevelt:
No one can make you feel inferior without your consent.
