När min dotter föddes stod det på löpsedlarna att hon kommit. Det tyckte jag kändes helt naturligt, för det var helt i proportion till vilken revolutionerande händelse det var. För mig alltså.
Det var däremot inte revolutionerande på det sätt jag förväntat mig. Påverkad av bilden av föräldraskapet som vi matas med i vår kultur, trodde jag att allt som genom ett trollslag skulle få mening. Nu skulle jag aldrig mer undra vad livet går ut på, eller vad min uppgift var. Jag skulle heller inte vakna varje morgon och känna att jag aldrig mer ville gå upp, som jag gjort de senaste månaderna.
Nej, bara barnet kom så skulle allt bli fantastiskt.
Redan här är det viktigt att skilja på saker och ting. För när min dotter kom så var hon verkligen fantastisk, ett ofattbart mirakel. Men att allt plötsligt blir meningsfullt, och att föräldraskap per automatik innebär livets lycka, är vår tids största myt. (Och ett hån mot alla utan barn, som om de levde meningslösa liv.) Kan hända var det så för dig. Grattis! Säkert för många andra också. Kul för alla dem, absolut! Men för mig var dagen då jag blev förälder snarare ett trauma. Trots att ett förlossningsrum sällan varit så bemannat som mitt, kände jag mig ensammast i världen med min lilla prinsessa som hade oturen att hamna hos en extremt ledsen och vilsen mamma.
Min dotter har aldrig varit en besvikelse. Hon är en vinstlott på alla sätt. Hon var dessutom frisk och välskapt och världens enklaste bebis att ta hand om, om man bara orkade mata henne hela tiden. (Och det måste man!! Ve den nyblivna mamma som vill snylta till sig två timmars sömn i sträck om barnet vill äta varje timme!)
Men att bli mamma var däremot inte alls vad jag trott. Jag kände mig grymt lurad. Lite panik hade jag också. Var fanns nu den där lyckan och meningsfullheten? Nu skulle jag få bli glad igen, var det ju sagt. Fast när ansvaret väl gick upp för mig, att jag alltid i resten av mitt liv skulle oroa mig för en annan person och se till att hon inte råkade ut för något, och att ingen annan utom jag hade ansvaret. Då kändes det ungefär som om jag hamnat i fängelse.
Men jag gillade min lilla tjej och tänkte att vi lär väl känna varann så småningom. Under tiden tog jag hand om henne så gott jag kunde. Min fina familj och vänner ställde upp så fort jag bad om det. Det jag saknade mest, var någon som tyckte att de små magiska ögonblicken var lika märkvärdiga som jag tyckte.
Tre veckor in i föräldraskapet fick Cissi som jag delade lägenhet med besök av vännen Tobias, långt senare känd som Let´s dance-Tobias, som var i stan för nån danstävling. Vi satt i soffan och käkade skräp med dottern sovande på en kudde bredvid, när tanken att gå ut och dansa kom upp. Jag blev grön av avund. Lusten att dansa blev så påträngande att jag nästan kvävdes. Jag ville ut! Jag ville också bara kunna gå ut! Skulle jag aldrig mer få dansa? Skulle jag sitta ensam och gråta och amma och titta på Glamour i hela mitt liv, och tycka synd om mitt barn som fick mig till mamma? Sen fick jag ångest. Vilken nybliven mamma ska ha lust att dansa? Ska inte den lusten dö ut och ersättas av behovet att vara med sitt barn?
Min syster som bodde på våningen under, ryckte in som tusentals gånger både före och efter och kom upp mitt i natten. Jag pumpade mjölk som en tokig, krängde på mig mina jeans jag haft innan graviditeten (det här funkar bara om man är tjugosex och förstagångsförälder) och vi åkte in till stan och ner i en källarhåla där musiken var öronbedövande och sikten oklar.
Att dansa med Tobias kan göra den ledsnaste människa glad. Får du någonsin chansen – ta den. Vi dansade som tokiga i två timmar och sen åkte jag raka vägen hem och fortsatte amma och gråta och titta på Glamour.
Nu finns det de som förstår hur man kan få en galen lust att dansa fastän man har en tre veckor gammal bebis. Sen finns de andra som antagligen inte alls förstår, utan känner att de skulle vara helt nöjda med att aldrig dansa mer i hela sitt liv bara de får vara med sin bebis. Och ofta hör vi mer av den senare sorten, för vi som vill dansa, vi skäms lite. (Jag hoppas att du är med på att dansen är en symbol i sammanhanget.) Vi känner ofta att det är något som saknas, någon mammagen vi missat, som gör att vi tycker att andra saker kan vara jätteviktiga fortfarande.
Få saker är så laddat som föräldraskapet i vårt samhälle, och här finns det ovanligt lite tolerans för olikheter. Men det är att ställa väldigt höga krav på föräldraskapet att tro att det uppfyller alla ens behov. Och att lägga ansvaret för sin egen lycka på en helt ny liten människa är inte rättvist mot barnet.
Om jag vågar, så återkommer jag till ämnet. För nu har jag tre barn och kan allt. Eller nej, kanske inte. Men en sak vet jag. Att man inte alltid älskar föräldrarollen har ingenting att göra med hur mycket man älskar sina barn. Och den kärleken kan bli enormt stor och enormt stark, även för den som får en lite knagglig start. Och för den som fortfarande vill dansa.
Bilden: Jag sparade tidningarna till dottern, så hon skulle veta vilken nyhet hon var i finmedia…
