Nu är du här igen, fastän du inte är bjuden. Jag vill inte ha dig här och jag har sagt det till dig men du lyssnar inte. Du gör som du vill med mig.
Jag har satt upp larm, så jag kan höra om du kommer. Men vad hjälper det. När larmet går är du redan här och vad kan jag göra då.
Annars är jag ganska bra på att slåss. Jag är stark och jag vet att jag är stark. Men när du kommer blir jag som paralyserad, det blir bara små knuffar i verkningslösa försök att hålla dig ute. Så jag ger mig ganska snabbt för det är något med dig som får mig att glömma min styrka. Jag inte bara känner mig svag. Jag blir svag.
Det känner du, så du sparkar in dörren och kommer in. Och när du omringar mig så slutar jag tänka klart. Alla rationella tankar bleknar och blir otydliga overkligt snabbt. Till slut kan jag inte se dem alls och jag är ensam kvar med dig.
Jag vet inte ens varför du kommer hit, om du tar dig in hos alla eller om det bara är jag som inte lyckas hålla emot. Och det går inte att överlista dig när logiken inte fungerar. Den fungerade igår, men nu måste jag hitta andra metoder och jag kommer inte ihåg en enda.
Men om jag lämnar huset, och låter dig stanna kvar? Då har jag inte längre något att förlora och du har ingen anledning att jaga mig. Det gör ont i mig, för jag älskar mitt hem. Men det blir outhärdligt när du håller fast mig såhär, det finns ju ändå ingen trygghet kvar här.
Plötsligt känns det ganska enkelt. Att ge upp. Att göra mig fri från det som betyder något, så du inte kommer åt mig. Jag känner att jag inte ens tycker om huset längre, eller jag tvingar mig själv att känna så. Glädjen att få bo här är inte lika stark som skräcken över att förlora mitt hem.
Du tränger dig på så det trycker över bröstkorgen och det går inte att skrika på hjälp, det är som i drömmen när rösten inte finns där när man behöver den. Musklerna fungerar tydligen inte heller, jag bara ligger här, nedtyngd av din tyngd.
Jag säger till dig att jag ger upp. Jag lämnar och du får stanna. Och den här gången hör du mig. Nu börjar vi samarbeta, och vi kommer överens om att jag lämnar huset och aldrig mer kommer tillbaka så lämnar du mig ifred. Jag litar inte riktigt på dig men jag har inget att välja på, jag kan ju inte slåss längre.
Det river i hjärtat. Men inte värre än att det går att koppla bort. Riv då, hjärta. Jag kan ta det.
Du släpper greppet något så att jag kan hämta nycklarna, och jag ger dem till dig. Men på vägen ut ser jag det lilla märket på dörren, numret till väktaren. Det känns för sent, och jag vill egentligen inte ringa honom för jag känner mig dum för att jag gett upp och tänk om han försöker övertala mig att stanna här.
Ska du bo här med mig då, hela tiden? Eller kan jag övermanna dig, med hjälp av väktaren? Kan han berätta hur jag ska besegra dig? Han verkar så orädd. Han har också såna som du där hemma men det gör inte så mycket säger han, dom får sitta där och bli ignorerade, sen går dom.
Men att bjuda in dig, det kommer jag aldrig att klara, jag känner det. Jag tappade styrkan någonstans i det hårda greppet, jag vet inte var den är längre. Jag struntar i att ringa väktaren. Du vann, Rädsla.
För att inte lämna utrymme för felaktiga tolkningar; Det här är en text om hur det kan kännas att möta någon av de rädslor som de flesta av oss konfronteras med någon gång i livet. Inte minst på sömnlösa nätter. Hemmet symboliserar här trygghet, glädje, kärlek eller något annat man värdesätter, och har ingenting som helst att göra med mig eller mitt liv.
Bild från Pixabay.
