Jag träffar min gamla klasskompis Lisa. Vi har inte setts på sjutton år, men Facebook har hjälpt oss på vägen och det känns inte det minsta konstigt att föreslå en lunch efter så många år.
Lisa ser ut precis som förr fast lite smartare, så där som folk som vet vad de håller på med ser ut. Vi kramas och slår oss ner vid lunchbordet. Sen pratar vi. Direkt. Pang på alltså, rakt på de viktiga sakerna och livets väsentligheter. Vi bränner av glädje och sorg, sverigedemokrater, tonårsdöttrar, kriget, meningen med livet, fyrtioårskris och genusfrågor i en rasande fart. Och när jag går därifrån känner jag mig lite yr. För jag har lärt mig nya saker, och jag har tänkt nya tankar, jag har skrattat och jag har delat en intensiv stund med någon som alldeles nyss bara var en vag bekant.
Det här är det bästa jag vet numera (eller i alla fall på topp tre tillsammans med dansa hela natten och skriva vad jag vill). Jag har blivit helt såld på den här sortens möten, och det är en ny upplevelse för jag har haft många år när jag inte orkade intressera mig för en enda människa. Men det här är så bra att allt det där kallpratet blir mer och mer ointressant. Jag vill inte lägga en minut till på kontakter som inte ger något eller folk som inte orkar eller vågar tänka.
Vet du vilka jag menar? De som bara kan prata om sådant som de själva har upplevt, sådant som är en del av deras konkreta värld. Som aldrig tänker en teoretisk tanke, reflekterar över saker eller vill lära sig något. Som bara kan prata om vad som går på tv, vad som renoveras i huset för tillfället eller människor vi känner.
Och missförstå mig inte, jag älskar att prata tv. Att mala om programledarens outfit eller varför Jonathan Pine inte följde med tillbaka hem från Kairo (The night Manager – är det någon som sitter inne med svaret på detta så messa mig). Jag kan prata kakelplattor och kolhydrater och semesterresor och fillers eller inte. Jag kan analysera läget på jobbet, skvallra om stans kändisar och prata idiotlänge om kilon och andra meningslösa saker, ofta samma prat om och om igen.
För allt det här babblet fyller ju sin funktion. Men när det bara blir detta, när man aldrig kommer in på det som bränner till – vad är det för mening? Det finns så galet många smarta och sköna människor och så mycket att prata om att jag fattar inte hur jag ska hinna med alltihop innan jag dör.
Jag bokar ett möte med en ny kontakt som är en del av projektet jag jobbar med. Det är lite jobbigt, för jag tänker inte på mig själv som en social person och vid varje nytt möte utgår jag märkligt nog fortfarande från att folk inte tycker om mig fastän verkligheten gång på gång bevisat motsatsen.
Men Azizah går liksom inte att vara obekväm med. Vi börjar med att gilla varandra direkt och hoppar över struntet, pratar som om vi alltid känt varandra. Efter en stund går det förbi en kompis till henne, och jag hälsar på kompisen som slår sig ner. Kompisen och jag har många gemensamma vänner visar det sig, men vi har aldrig träffats. Vi pratar skrivångest och feminism, jobbet och livet. Och när jag sitter där med dessa två fantastiskt smarta kvinnor som jag alldeles nyss inte kände, dricker för mycket te och känner att både huvudet och hjärtat jobbar, så blir jag lite lycklig och tänker att det här är livets stora plus och jag får vara med.
Så alla ni som någon gång har sagt till mig att jag tänker för mycket – ni har fel. Det är ni som tänker för lite. Jag vill jobba med tankarna som jag jobbar med musklerna; underhåll och utveckling alltså.
Och jag tänkte våga lite mer. Läste lite kreativitetsforskning (mer om detta längre fram) och fastnade för ett konkret förslag för mer kreativt tänk: Ät frukost med en främling. Nu ligger det inte riktigt för mig att hoppa på främlingar på stan, men jag tänkte att jag skulle våga äta frukost med någon jag aldrig pratat med på tu man hand förut. Om du vill vara den personen, så maila mig på wordbysteinwall@gmail.com. Jag bjuder.
Bilden är tagen av Eva-Lena Johnsson och är från Öppna Företags förra medlemsmöte, där det tänktes massor av smarta tankar.
