Förlåt om jag provocerar nu, med min orimligt sorgliga reaktion när maken mitt i sommaren föreslår en spontansemester till Kroatien redan dagen därpå. För jag tänker
Men åh. Orka.
Det är inte jobbet som kräver något av mig. Inte barnen heller, som har det utmärkt hos sin pappa en vecka till. Det är inte huset, kalendern, ekonomin eller hälsan. Det är istället de inbillade kraven på hur jag förväntas vara när jag åker på semester, som gör att jag spontant känner mer stress än glädje. Det känns uppriktigt både otillräckligt och sårbart, att bara åka iväg som jag är. Fyrtiosexårigt naturell alltså.
Min spaning kring denna idioti:
För att vara lite avslappnat fräsch och sommarhärlig, förväntas mannen duscha, borsta tänderna och ta på sig något rent.
För att vara lite avslappnat fräsch och sommarhärlig, förväntas kvinnan utöver detta också färga, packa in, raka, plocka, vaxa, måla, fila, smörja, peela, föna, sminka, lacka, boosta, spraya och younameit. Vi pratar timmar av kroppsarbete. (Och då är jag långt ifrån att se sådär hälsosamt friskstarksnygg ut som jag egentligen vill när jag är klar.)
Om jag skulle köra manversionen av att ”göra sig i ordning till festen” skulle jag se ut som om jag är redo att städa garaget. Lite som att signalera att den här festen skiter jag i så jag anstränger mig inte. Och när vi reser är min necessär är tre gånger större än min mans, och det är sannerligen inte för att jag älskar att raka benen. Men det känns inte ok att gå omkring som en kaktus i sommarkjolen.
Det bästa med min man är att man kan säga vad som helst till honom och han vänder ut och in på sig för att förstå mig på riktigt. Så efter att jag delat mina tankar om hur varafin-förväntningar ofta äter upp min energi, förslår han följande:
Vi ska åka Kroatien utan elefantnecessär och packning för alla eventualiteter. Som gamla hederliga backpackers alltså. Utöver schampo, som han inte har behövt de senaste femton åren, ska jag inte ha med någonting som inte han också har. Inget smink, inga smycken, inga stylingprodukter. Inga rakhyvlar och inga krämer och verkligen inga höga klackar. Inte ett enda kvinnoborde får följa med. Så jag packar på ungefär en tredjedel av tiden och det är mycket som plötsligt utgår när kläderna inte ens behöver passa ihop och samma gympadoja kan funka till allt. Jätteenkelt blir det. Manenkelt.
Det blir mitt livs semester, för det är inte bara tung packning vi slipper. Det som händer är att vi plötsligt har det lite mer jämställt. Vi har lika mycket tid, jag behöver inte kliva ur solstolen en halvtimme tidigare och stå i badrummet och krångla innan vi ska ut. Jag behöver inte bära på någon handväska. Jag behöver inte välja kläder. Jag tittar mig inte i spegeln och bedömer mig själv flera gånger om dagen. Jag bara duger precis som jag är, lika bra som han. Ledig från allt.
Och nu då, till själva frågan: Vem är det som skapar förväntningarna? Varför är normerna så långt ifrån sanningen? Vad eller vem är det som gör att jag alltid känner att jag ”behöver” göra mer än män? Som väldigt många kvinnor känner, även de som slutat färga hårbotten.
Jag skyller på ingen, det står knappast någon führer i badrummet och beordrar mig att polera naglarna så de inte är knaggliga och missfärgade. Men jag tänker, att lurviga ben och rafsiga hälar är ett ganska litet problem jämfört med den dumhet som styr våra normer. Normer som snor vår tid, gör oss mindre jämlika och får oss att glömma att vi duger.
