Här är en stund jag aldrig glömmer, av många anledningar: Det är nyårsaftons morgon 2004. Klockan är inte ens sju och det är krispigt och frostigt ute, fortfarande mörkt. Sandra och jag sitter i bilen på väg in till stan och vi lyssnar på More than a feeling och det är min bröllopsdag, bara tre timmar kvar till vigseln.
Jag är trött men uppspelt och har fastnat i ett problem. Ett JÄTTESTORT problem. Samma morgon har jag fått ett par örhängen med fina små diamanter av min blivande make, och han ger dem till mig för att jag skulle kunna ha dem på vigseln. Jättestora problemet: De passar inte lika bra till klänningen som de guldörhängen jag tänkt ha. Så jag ältar i bilen med Sandra, om huruvida det är värst att göra Niklas besviken eller att ha omatchande örhängen på sitt bröllop.
Sandra hänger lojalt med i ältandet en stund. Sen säger hon:
– Lite perspektiv kanske? Tusentals barn har just förlorat sina föräldrar i tsunamin. Tusentals föräldrar saknar sina barn. Guld eller diamanter? Lös problemet.
Antagligen säger hon det snällare, hon skulle aldrig vara otrevlig. Men andemeningen är densamma. Och plötsligt får jag lite perspektiv på tillvaron.
Nu menar jag inte att man inte får bry sig om detaljerna i livet. Det är klart att man får. När mamma blev bestulen på sin cykel nyligen var det någon som kommenterade att vadå cykel, det faller bomber i Syrien och folk dör. Helt sant. Men man har väl ändå rätt att vara ledsen, dels för att man inte har cykeln kvar, dels för att folk är ruttna och stjäl.
Aber; ibland kan man verkligen hjälpa sig själv i träsket genom att lyfta blicken. Och ibland kommer perspektivet till en nästan läskigt vältajmat, om man bara är lite uppmärksam.
Som häromdagen när jag hade en hemsk dag, jag var riktigt sjuk av sömnbrist. Upp i svinottan, resa i fem timmar, konferens hela eftermiddagen och sedan lite socialt. Sen går alla och lägger sig och sover. Utom jag som sitter uppe klarvaken med dubbelseende, hjärtklappning och ångest för att nästa dag kommer att bli ännu värre.
Då får jag ett sms av en vän som samma kväll träffat en bekant vars man hade brutit ryggen. Vi messar lite och jag tänker efter en stund, riktigt känner efter hur livet skulle kännas om jag bröt ryggen och kanske aldrig mer kunde gå (eller dansa!). Kontenta: Tacksamhet är otroligt effektivt när det gäller att hantera sitt elände.
Ett annat exempel: Jag har ekonomiångest på grund av ogenomtänkt shopping av träningskläder. Tusenlappar har rullat på löparskor och kompressionsgrejer (det finns lite duktighetskänsla kopplad till just den här typen av shopping. Den är lömsk – beware.). Ett meddelande från min syster kommer mitt i ångesten. Sara, som är den mest omtänksamma människa jag känner och har ett outtröttligt engagemang för alla med mindre tur i livet, vidarebefordrar en fråga från Giving people: Känner jag någon som kan bidra med en matkasse till en familj i Varberg som inte får ihop det?
En ekonomi som innebär att man inte kan köpa mat har jag inte haft sen jag var tjugofem och arbetslös. Och inte ens då var det synd om mig på riktigt, för om jag minns rätt prioriterade jag att röka framför att äta. Dessutom har jag alltid haft människor omkring mig som skulle kunna hjälpa mig, och även om man inte nyttjar det innebär det trygghet. Men jag minns ändå känslan av att vara fattig.
Och jag blir genast väldigt rik där och då, när jag tänker på min lön och mitt hus och min bil och mina nya löparskor och min proppfulla kyl. En matkasse, jämfört med vad man lägger ner på sin egen lyx? Perspektiv, people. Och lite tacksamhetskänsla. Det är vad vi behöver.
PS. Känner du att du också har möjlighet att skänka en matkasse, besök Giving people.
PPS. Hur det gick med örhängena? Jag önskar att jag kunde skriva att jag valde de Niklas gav mig. Men det gjorde jag inte, jag tog guldörhängen (bilden).
