Sällan har det här med nyårslöften varit så sågat som i år. Krav, krav, krav. Får vi inte duga som vi är?
Jodå, vi duger utmärkt. Men personligen älskar jag alla typer av förbättringsarbete. Är det inte utveckling så är det avveckling, som min guru, föreläsaren Christer Olsson, säger. Och jag tror på att man har stora möjligheter att påverka sin situation och sitt liv, och att detta är en förmån att ta vara på.
Så jag älskar nyårslöften! Inte en nyårsmiddag passerar i mitt hus utan att jag drar en enveten runda runt bordet där alla måste klämma ur sig i alla fall en liten förhoppning inför kommande år. (Om själva ordet löfte ger en känsla av krav och tvång kan man kalla det nyårsambition eller nyårsmål, då går det lättare). Självklart kan dessa lika gärna skapas en sketen torsdag i mars, jag vet. Men för mig är nyår ett perfekt tillfälle, en symbolisk nystart. En dröm, en plan och lite pannben så är allt möjligt. There´s no limit.
Alltså kom det obligatoriska ämnet upp även igår, och en lite småstressad stämning la sig över förrätten. Men eftersom mina vänner är artiga och medgörliga, kröp det fram massor av fina önskningar och förhoppningar, förväntningar och ambitioner under kvällen. Jag är lite artig tillbaka mot vännerna och hänger inte ut dem, men jag hänger gärna ut mitt eget löfte.
2017 ska jag bli modigare. Mod ska prägla mina val och vara ledstjärnan i mina beslut. Jag ska tacka ja till jobb som skrämmer mig. Jag ska våga skriva vad jag verkligen tycker, fortfarande med viss hänsyn men med mindre rädsla. Jag ska ha mer civilkurage. Jag ska våga prata med människor jag inte känner. Jag ska våga ändra på saker i livet, även sånt som inte möter applåder eller förståelse. Jag ska prova nya saker, inte bara säkra kort som jag vet att jag hanterar, utan saker utanför min comfort zone. För att få en större värld och ett roligare liv. Utveckling alltså.
Var detta ett luddigt nyårslöfte? Inte ett dugg. Bara att pränta in vanan att varje gång man velar om något litet beslut (alltså hundra gånger om dagen) ställa sig frågan: Vad är modigt här?
Ett sätt för mig att mäta hur modig jag har blivit är Toughest-loppet i Göteborg i oktober. Det innehåller alla moment som gör mig vettskrämd; krav på uthållighet, risker, höjder, iskyla, styrkeutmaningar och framför allt hinder som jag inte kan kontrollera eller planera eftersom banans utformande inte är förannonserad.
Mitt mål är att stå på startlinjen och känna NO FEAR. Ingen ångest, ingen kontrollpanik, inget Jag borde ha tränat mer eller Hjälp jag kommer att drunkna i lerpölen eller bryta nacken när alla hoppar på mig. Sen går det utmärkt att komma sist av allihop, tiden är helt oväsentlig. Jag tävlar i att våga och målet är mod, inte minuter.
Förra nyårsafton satt jag hemma hos vännerna över gatan och njöt av min sista pralin på ett år. Eller njöt gjorde jag väl kanske inte. Jag tvingade ner den fastän den inte behövdes, i hopp om framkalla en enorm motvilja mot sötsaker som sen skulle hjälpa mig genom ett godisfritt år.
Det gick ganska bra, tills återfallet nästan ända framme vid mållinjen. Misslyckande? Nej. Över elva månader utan godis är en revolutionerande förbättring. Men mest av allt är det en seger över ett enormt tröttsamt beroende som styrt mina handlingar varenda dag.
Nu är ju ett pralinfritt år kanske en konstig dröm för många. Att vinna över ett beroende, är mer begripligt. (Du som inte tror på den här sortens beroende – läs mitt allra första blogginlägg En snickers på väg till jobbet.) Själva förändringen är bara vägen till målet.
Lite mod på det, så kommer det att bli ett fantastiskt 2017. Gott nytt år!
Bild från toughest.se
