Har du världens bästa vänner? Sådana som i tv-serien Vänner, som aldrig gör dig besviken. Som aldrig väljer andra istället för dig. Som alltid prioriterar dig när du behöver det, utan att vara för upptagna av föräldraskapet, för trötta av jobbet, för självupptagna för att lyssna eller för lata för att ta initiativ.
Grattis! Jag trodde dessa människor bara fanns i fantasin. Och på tv. Själv är jag omgiven av helt vanliga människor. Mina vänner, som jag älskar.
Eftersom det här är Sverige, vill jag börja med att förminska mig själv lite och berätta om mina hundratals brister som vän så ingen blir provocerad:
Jag är ganska självupptagen och minns aldrig vem som är allergisk mot vad eller vem som är i luven på vem. Jag glömmer att fråga hur resan varit eller om du mår bättre efter influensan (kanske beror på mitt enorma intresse för sjukdomar). Jag är dålig på att bara hänga med på andras upplägg, utan ordnar gärna saker så att det funkar för mig. Jag är lättstött, övertolkande, bekräftelsesjuk och har dessutom ett bisarrt kontrollbehov. Jag blir oproportionerligt irriterad på folk som inte gör vad de lovar eller dyker upp när de har sagt eller ringer när de ska ringa. Helt värdelös på att bara chilla alltså. Jag kommer inte ihåg hur gamla mina vänners barn är, ibland inte ens vad de heter, och jag tycker inte att det blir roligare ju fler man är runt bordet – tvärtom. Jag har också en osympatisk sida i form av bacillskräck och kan knappt krama någon utan att tänka att nu får jag antagligen löss/magsjuka/halsfluss.
Ni hör ju hur kul jag är. Nästan konstigt att jag har några vänner alls, men det har jag som tur är.
Vänskap lär vara den enskilt viktigaste faktorn för hur lycklig du upplever dig vara. En jätteviktig gåva att förvalta alltså. Ändå förväntas den tåla allt. Helst ska den fungera helt utan underhåll. Den ska vara kravlös och härlig och andra ska uppfatta dina behov utan att dessa någonsin uttalas. Och aldrig ska du vara besviken på dina vänner. Då förflyttas ”skulden” på något märkligt vis så att det är du som är fånig och krävande, när du sitter där och deppar över att ha blivit avbokad för femte gången i rad.
En värdefull insikt är poängen med att ha olika förväntningar på olika vänner. Vissa ger glädje och gapskratt men är helt värdelösa när det kommer till pålitlighet. Vissa orkar alltid lyssna när du är ledsen men tar sig aldrig tid att ses för att göra något kul i vardagen, för det är SÅ MYCKET NU och vi kan väl boka något framåt juni. Vissa som du har fantastiska samtal med behöver inte dig, för dessa människor är det ofta kö till. Vissa älskar att finnas till hands när livet havererar men är som bortblåsta när allt är bra igen. (Jag kallar dem snällsjuka, de som inte vet vilka de är om de inte fyller funktionen som Hjälpare.) Och vissa är jättekul att göra saker ihop med, men egentligen har ni inget vettigt att prata om.
Här stavas lösningen acceptans. Är du lyckligt lottad har du vänner som tillsammans uppfyller alla behov. (Har du inte det, kan du alltid köra den traditionella metoden och lägga alla behov och förväntningar på din partner. Ett säkert sätt att långsamt ta död på relationen enligt mig.)
Ofta funderar jag på om jag själv är en bra vän, och om jag har för höga förväntningar. Ibland får jag skämmas, när jag inser att gamla besvikelser hänger med i nya relationer och lägger sig över dem som en blöt ängslig filt. Men ibland kommer jag på att jag är alldeles för gammal och för bra för att äta skit. För mig är vänskap tid, kärlek, engagemang och lojalitet. Får jag inte detta tillbaka är det ljuvligt skönt att känna att ensamhet då och då inte är den värsta fasa som kan drabba en. Det gäller att vara vän med sig själv också.
Men däremellan är jag lycklig med, och på grund av, mina vänner i alla deras fantastiska former.
Bilden: Tv-serien Vänner blev prototypen för vänskap under 90-talet. En tidigare pojkvän sa en gång när han gjorde slut, att jag var alldeles för mycket som Monica i Vänner. Det var antagligen ingen komplimang, men nu är jag stolt över det. Jag hade gärna haft Monica till vän.