Berätta om din diagnos och jag somnar. Berätta om min diagnos, och jag somnar också. Det finns få saker som får mig att mentalt zooma ut, som prat om sjukdomar och hur kroppen fungerar. Eller ännu mer – inte fungerar.
Jag förstår att det verkar korkat, och det är det. Men det är omöjligt. Det finns liksom inget intresse. Jag har fött tre barn, och fortfarande har jag ingen aning om hur det fungerade med moderkakor och livmoder och fostervatten och vart navelsträngen gick, trots åtskilliga förklaringar av barnmorskor och informationsbroschyrer. (Det var som att få en vägbeskrivning. Höger, vänster, korsning… oj, tänker jag redan på annat? Tur man har gps.) Men det ordnade ju sig ändå.
För snart två år sedan fick jag en diagnos av en psykiater. Jag lider av DSPS.
– Ok tack, sa jag och tog receptet som skulle hjälpa mig med problemet. Sen tog det mig nästan två år innan jag googlade på DSPS (jag lyssnade inte så noga på läkaren), så nyfiken var jag. Men jag kallar det hellre lösningsfokuserad.
Med risk för att tråka ut dig vill jag berätta om DSPS, för konsekvenserna av det kan bli ett återkommande tema. Det går fort, jag lovar. DSPS står för Delayed Sleep Phase Syndrome. I praktiken innebär det att du blir kvällstrött först framåt morgonkvisten, eftersom det är störning i melatoninproduktionen. (Melatonin är kroppens ämne som styr dygnsrytmen.) Det innebär att du inte kan somna när resten av världen sover. Inte ens när du sovit galet för lite eller inget alls, hur många nätter som helst i rad, så blir du trött på kvällen. Då finns det två val:
1. Du tar hjälp av läkemedel.
2. Du blir sjuk av sömnbrist. Du blir också en galen dysfunktionell labil häxa.
Att gå och lägga sig på kvällen utan sömnmedicinering känns lika naturligt för mig som det gör för dig att säga god natt kl 11 på förmiddagen. Det finns ingen trötthet. Det finns bara ångest.
Till skillnad från Insomnia, som kan vara tillfälligt och orsakas av psykiska faktorer, har DSPS fysiologiska orsaker. Du kan förbättra läget något genom att lära dig hantera svårigheterna. Eller så kan du jobba natt. Eller så kan du medicinera i resten av ditt liv.
Jag har valt det första och det sista av alternativen. Det, och en omtänksam arbetsgivare, gör att livet kan knalla på, dock som en ständig liten kamp när man arbetar vanliga kontorstider. Ungefär som att gå till jobbet kl 2 på natten för dig. För nöjet att arbeta dagtid, betalar jag med ett läkemedelsberoende vars effekter jag inte har någon aning om än.
Beroende finns det massor att reflektera om. Fortsättning följer. Tills dess säger jag som Jack Killian; God natt Sverige. Where ever you are.
Bild: Nighthawks, 1942 av Edward Hopper. En personlig favorit (både tavlan och konstnären)
