En av årets svettigaste dagar tar jag ledigt från mitt vanliga kontorsjobb för att vara modell. Det kanske låter som en helt vanlig grej att göra. Men så är det knappast, jag har aldrig modellat i hela mitt snart fyrtiotreåriga liv och för mig är det jättemärkvärdigt att ha blivit tillfrågad.
Däremot har jag fotograferat en hel del, tillräckligt mycket för att inse att jag är en helt värdelös modell. Jag gör mig bäst live. Så när jag vaknar den här speciella dagen är jag nervös. Jag är nästan aldrig nervös och det irriterar mig att jag blir det. Jag vill vara en sån som gillar utmaningar och att prova nya saker. Men det är jag tyvärr inte. Jag är ett kontrollfreak som bara vill göra sånt jag redan är bra på. Ändå söker jag mig till utmaningarna gång på gång, stångar mig på dem som en idiotisk fluga som vill ut genom fönsterrutan.
Jag packar ner typ allt för säkerhets skull och kör en sväng om stan för att plocka upp min kollega för dagen, tjugo år yngre übersöta Carolina som jag aldrig träffat förut. Sen kör vi ut på landet, långt ut i de vackraste bokskogarna, till en gård där man varit lite kreativa och fixat café och festlokal i ett gammalt stall. (Som uppvuxen på en bonnagård med korna råmande utanför dörren är den här typen av ställen begränsat charmiga för mig, men jag kan förstå varför folk älskar dem).
Stallet har djupa vackra fönster med kanonbra fotoljus, och det är inrett med en miljon prylar – antika möbler, cyklar från förra sekelskiftet, fejkhästar i naturlig storlek, märkliga dockor och ljuvligt vackert porslin. Det är så mycket saker att det är svårt att röra sig och jag tänker att det måste vara en mardröm med rengöringen efter ett livat bröllop i den här lokalen.
Men nu är vi ju inte där för att städa som tur är. Vi ska plåta nästa års katalog för Master fitness, och det står löpband och roddmaskiner uppmonterade på de slitna äkta mattorna. Mia (min PT sedan fantastiska Olivia blev föräldraledig) rotar bland kettlebells och gummiband och delar ut lite grejer till oss, och Gissella, den andra übersöta tjugoåringen, börjar.
Gissella slänger inte ens en blick i spegeln. Hon bara tittar in i kameran och de gifter sig. Jag får en våldsam lust att slita kameran från fotografen och plåta detta fantastiska ansikte, som behåller samma avslappnade intensitet oavsett obekväm posering eller reflektorns ljus rakt i ögonen.
Sen är det min tur och jag får åldersnoja och utseendeångest. Vi diskuterar hotpants och jag undrar om Mia skojar när hon föreslår en kort topp till, fastän jag har fött tre barn. Jag är stel och obekväm och har ungefär samma känsla som när jag ska sjunga på någons bröllop, skriva en artikel om saker jag inte begriper eller springa ett lopp – VARFÖRVARFÖR gör jag detta fastän ingen har tvingat mig??
Vi tar några bilder och jag försöker tänka på rörelsen och inte på ansiktet. Sen går jag ut i solgasset på gården (det finns ingen täckning i stallet) och skickar iväg ett ångest-sms till en vän. Ett pepp-sms kommer tillbaka, så fint att jag blir på gott humör resten av dagen. Jag går in igen och stoppar i mig några kakor från fikabordet, glad att det nu är för sent att påverka kilon och platt mage.
Socker och smicker gör susen för humöret, och plötsligt känns allt bättre. Vi poserar och fotografen klättrar bland grejerna och ju mer vi jobbar desto bekvämare blir jag. Jag håller minen fastän handlederna håller på att gå av (bilden) för det är fyrtio kilo på stången och armbågarna sjunker hela tiden för jag har bara fokus på magen och Mia sprutar vatten i ansiktet på mig.
Sen tar vi en liten fallskärm som är tänkt att öka luftmotståndet med och därmed bromsa farten när man springer, och jag fäster den runt midjan. Man måste springa skitfort för att skärmen ska funka och jag gör några snabba rusher med skärmen flaxande efter mig.
– ÖKA, gastar Mia. JOBBA MED ARMARNA! Och jag springer och springer och fattar inte hur någon kan välja att springa i hotpants för de rullar upp sig på insidan av låren och fastnar i grenen på ett sjukt irriterande sätt.
Men ska man bara göra ett enda modelljobb i hela sitt liv så var det här jobbet för mig. Steget från att vara en rökande, tårtätande soffpotatis som aldrig besökt ett gym, till att få medverka i en katalog för träningsredskap, är obeskrivligt. Och när jag efter dagens slut sätter mig i den trettiofemgradiga bilen med sminket rinnande i hettan, är jag så galet stolt och glad över att ha fått uppleva den här dagen.
Och jag känner mig lite som flugan, när den äntligen hittar vädringsspringan i fönstret och kan flyga ut.
Foto: Rebecca Charlez, Everything is magic AB
